Dagens citat står den radikale vandringsprästen David Petander för. En man som ville förverkliga Guds rike och utbredde Jesu lära. En verklig lärjunge i Mästarens fotspår. Han skriver:
" De enda stora, verkliga värdena är rättfärdighet, godhet och sanning. Och när mänskligheten funnit detta, då uppgår solen för världen. Den största rikedomen är hjärtats godhet, den högsta glädjen är att göra rätt, den högsta makten är att försaka sig själv, det bästa anseendet är Guds välbehag, den största skönheten är Gudsbelätet. När människan sätter sanningen och rättfärdigheten före de jordiska tingen, då blir hon andlig.
Jag vill ropa ut till alla och hela världen, till alla, som har rättfärdighetens kraft i sig: Kom och lid allt intill döden för rättfärdigheten! Det finns intet annat, som är värt att leva för, värt att ge sitt liv för än rättfärdigheten. När Gud är för allt, som är rätt och sant och är den eviga sanningen, är det då inte förnuftigt, att vi tro att endast det rätta är möjligt? Vare det långt ifrån oss, att vi skulle säga: det rätta är omöjligt. Låt oss inta den ställningen, att ingenting i världen, icke bekvämlighet, icke utkomst, icke framgång, icke makt, icke människors ära och anseende, ingenting av allt detta skall för oss stå framför vad som är rätt, sant och vad Gud bjuder oss, utan Hans vilja skall stå före allt, och då kan vi sedan intaga den trygga barnaställningen, att vi få kasta alla bekymmer på honom. Han skall uppehålla oss och föra oss igenom.
Den, som gör sig själv till den andres tjänare, han är störst. Denna väg medför lidande. Det heter: De världsliga förhållandena är sådana, att den, som vill gå kärlekens väg, måste gå den i lidande. De, som förstått, att himmelrikets ande är kärlek, och att kärleken är av den art, att den skall framträda i denna onda värld, kunna jämtemot det onda icke sätta annat än lidande. Själen i den kristnes tjänande är barmhärtighet. Barmhärtigheten är Guds eviga hjärte- och sinnelag. Den stora, stora bristen i världen är bristen på hjärta. Att ha ett hjärta, som känner helt och fullt för medmänniskorna, det är detta, som Jesus kallar barmhärtighet. Det är frågan om sådana kännande hjärtan, kännande sinnen, sådant som herden har för sina får eller det sinne en mor och far har för sina barn. Det är att med ett sådant kännande, deltagande sinne ställa sig mitt i denna syndiga värld, mitt ibland människorna, där de vandra i otro, jordbundenhet och med ruinerade karaktärer och så bjuda dem makten av ett sådant kännande sinne, ett sådant deltagande hjärta.
Det enda som segrar är, att en människovarelse så öppnat sig, att Gud får dra in med sin makt och sin härlighet. Det är Kristus i oss, härlighetens hopp. Men om Gud fick taga sin boning i oss, skulle vi liksom känna äganderätt till var människa, och det skulle vakna en längtan inom oss att finna åter något av det förlorade, som dock hör till den stora samhörigheten. Det är ju så, att det finns ett gudsbeläte, en gudsbild i varje människa. - Och det är något oändligt skönt i detta gudsbeläte. Om vi såg detta, skulle vi mer älska gudsbelätet, gudsbilden i människorna än någon konstnär kan älska den bild, han sett för sin inre syn, och som han framställt i verkligheten. - Och om vi ha det för vår blick, så se vi rätt igenom allt det yttre fula, vi se igenom det magra, bleka, smutsiga ansiktet, de trasiga kläderna, ansiktet, som vittnar om djupt förfall, vi se igenom och bakom allt detta en bild av oändlig skönhet.
Gudsrike är ett förlåtelsens rike. Man bör förlåta av hjärtat utan den minsta förebråelse. Ty det synes mig, att förebråelsen borttager den helande och läkande kraften i förlåtelsen. Ni rikets barn och fridskonungens folk, ni skall inte strida. Icke om rätt; detta är jordiska ting. Det är mycket större skada som sker, om människor komma i strid med varandra, än om de skulle låta rätten fara. Men det är, emedan vi uppskatta dessa jordiska ting för högt, som vi kan såra en människoande för dessa tings skull. Jesus visar, att de ha så ringa värde, att det ej är skäl att strida för dem.
Man behöver ej om något strida en sådan strid, som tager friden från människan. Hon får istället för det, hon möjligen förlorar, en rik ersättning. Hennes rikedom är delaktighet i Gud, i den goda makten, i välviljan, kort sagt, i gud, i det eviga livet.- I detta Gudsrike finns inget utrymme för vapen och våld. Guds rike är inget maktrike, utan ett tjänarerike. Detta rike kan ej försvaras med svärd och kan ej tagas från oss med svärd. Kärleken gör sin nästa intet ont heter det. Vår strid är att kämpa mot världsfursten, ej mot andra nationer eller mot varandra.
Om vi gå in i det liv Jesus bjuder, då få vi känna en frid, som övergår allt förstånd, en frid, som ingen kan ta från oss och en orubblig glädje, ett orubbligt lugn i livets alla växlingar. Ja, glädjen är ej ens beroende på min framgång i evangelii tjänst. Glädjens ej över, att andarna är er underdåniga, utan glädjens däröver, att edra namn är skrivet i livets bok, säger Jesus. Det är så med människor, som med sitt hjärta är fästade vid världen, de få ingen verklig glädje i Gud utan måste söka den på konstgjort sätt så att säga, under det att människor, som är lösta från kärleken och tron på denna världen och fått Gud själv i sitt hjärta och fått se de himmelska skatternas värde, ha en stor, djup ström av ständig glädje i själen. En sådan människa kan var, som aposteln säger, alltid glad, - såsom bedrövade, men dock alltid glada, ty det går en djup ström av frid och glädje genom hennes själ endast och allenast på grund av delaktigheten i Guds väsen. Och det är och skall vara det enda verkligt bestående glädjeämnet, såsom Jesus säger; Glädjens att edra namn är skrivna i himlen, och det betyder att ha väsensgemenskap, livsgemenskap med levande Gud."
Kommentarer
Skicka en kommentar