Fortsätt till huvudinnehåll

Att älska sin nästa som sig själv

 "Varen ingen något skyldig - utom när det gäller kärleken till varandra; ty den som älskar sin nästa, han har uppfyllt lagen" (Rom.8:13)

Inför dessa verser ryggar vi tillbaka. Har vi verkligen älskat vår nästa såsom Jesus bjöd. Nåja, vår familj och våra vänner, de står oss nära, kanske arbetskamraterna likaså. Men hur är det med grannen - han som verkar gåtfull och vi inte alls blir klok på - eller moster som ständigt är missnöjd hur vi än gör, har vi älskat även dem? Eller ännu värre, den forne vännen som blåste oss på pengar, menar verkligen Gud att vi måste älska även honom? 

De flesta av oss kommer till korta, det finns de människor vi mött under livet som vi har svårt för att älska. Antingen är vi för olika och förstår inte varandra alls eller så är min nästa nästintill en kopia av mitt "dolda jag", dvs de egenskaper som jag har men så gärna vill dölja för omvärlden. Att tvingas möta sig själv i den kostymen kan innebära en mycket svårsmält obehaglig upplevelse. Jag tror att många känner igen sig. 

Ju mer vi umgås med varandra, särskilt i situationer där vi kommer varandra in på livet, desto mer ser vi utav den "icke officiella sidan" av vår medmänniska. På håll beundrar vi så lätt och dyrkar den som skapat sig en position som den kan utöva sin talang på. O, vad hon sjunger bra, Å, vad han är duktig på att predika, vilken fantastiskt vacker tavla han målat, tänk att hon kunnat baka en så dekorativ och välsmakande tårta eller vad duktig han varit som lyckats renovera huset på det sätt han gjort. Så upphöjs människan på sin piedestal tills fasaden rämnar och samma person som i det närmaste älskats med en ovillkorlig kärlek har nu med blixtens hastighet förflyttats till jordens lägre regioner i väntan på domsutslaget. Benådad eller skyldig?

Tänk om vår himmelske Fader skulle vara funtad på det sättet. Varje gång vi misslyckats eller gjort bort oss, då skulle han inte vilja ha ett uns med oss att göra. Skulle det innebära att han vore rättvis? Gud ser inte mellan fingrarna på synden, däremot erbjuder han förlåtelse genom tron på hans enfödde Son. Om du misslyckats och vänder dig till honom och ber om förlåtelse, då benådar han dig, men om du vill göra upp dina bekymmer på egen hand, då lägger han sig inte heller i. Han tvingar ingen människa till sitt rike, däremot erbjuder han plats vid bröllopsbordet.

Att älska sin nästa som sig själv. Ibland talar vi om att det är svårt att förstå vad bibeln har att säga. Vissa verser är svårtydda och har flertalet skilda betydelser som i det närmaste är mer eller mindre omöjliga att helt förstå. Denna vers är inte svår att förstå, men dess uppmaning klarar vi oftast inte av att efterleva, så enkelt men ändå så uppfordrande och svårt. Men skulle då alternativet varit bättre. Att hålla hela Mose lag? 

När det stormar i livet, låt oss då nalkas den "Gamle av dagar" med glädje och bedja honom om kraft att älska min nästa, att förlåta och kunna gå vidare. Tror du inte det är segervägen i alla fall. Att vara fri och benådad skänker lycka och den som står i skuld är icke fri. Minns då att Jesus har friköpt dig med sitt dyra blod och du får äga gemenskap  med Konungars Konung och Herrarnas Herre - och det är väl alls icke dåligt eller hur?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Tag inte vilddjurets märke av bekvämlighet

 "Här gäller det för de heliga att ha ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus" (Upp.14:12) De flesta - även de som inte kan så mycket ur bibeln eller har någon gudstro att tala om - har hört talas om märket i handen och på pannan. Teorierna om vad det kunde tänkas vara är många, en del mer troliga än andra. Frågan har dock alltid varit; kommer människan att ta emot detta märke, vad och i vilken form det än kommer att gestalta sig i. Många säger ett bestämt nej på den frågan, men när det då verkligen gäller, hur kan du då vara så säker på det. Tänk om märket skulle vara något i stil med alla andra uppfinningar och "nymodigheter" vår värld upplevt blott under de senaste hundra åren. Många av oss vill leva ett bekvämt liv, kunna göra vad vi vill, åka dit vi vill, träffa dem vi vill etc. (Undertecknad utgör inget undantag) Det senaste året har vi inte kunnat göra det som vi varit vana vid och nu ser många fram emot att världen skall återgå til

Fortsätt kampen

 " Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödigt att i min skrivelse förmana er att kämpa för den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga." ( Judas. 1: 3 ) Det gäller att fortsätta kampen för tron, tron på den uppståndne Jesus, hans budskap -  och att förmedla budskapet vidare till oss som lever idag. Kampen för den levande tron är under ständig attack. Världen med dess ideal vill ständigt föra församlingen längre och längre från dess kärna och ursprung, och fjärma den enkla Jesustron från folket. Religiösa traditioner - av vilket slag det än vara må - kan ändå inte ersätta det levande gudslivets innersta väsen. Mycket av vad som en gång fötts i elden, har under årens lopp mer och mer stagnerats  till fromma övningar och goda vanor, utan någon större genomslagskraft.  Det vimlar av olika läror, bibeltolkningar, teologiska utläggningar, mer eller mindre aktuella och trovärdiga. Tid