Att älska sin nästa som sig själv

 "Varen ingen något skyldig - utom när det gäller kärleken till varandra; ty den som älskar sin nästa, han har uppfyllt lagen" (Rom.8:13)

Inför dessa verser ryggar vi tillbaka. Har vi verkligen älskat vår nästa såsom Jesus bjöd. Nåja, vår familj och våra vänner, de står oss nära, kanske arbetskamraterna likaså. Men hur är det med grannen - han som verkar gåtfull och vi inte alls blir klok på - eller moster som ständigt är missnöjd hur vi än gör, har vi älskat även dem? Eller ännu värre, den forne vännen som blåste oss på pengar, menar verkligen Gud att vi måste älska även honom? 

De flesta av oss kommer till korta, det finns de människor vi mött under livet som vi har svårt för att älska. Antingen är vi för olika och förstår inte varandra alls eller så är min nästa nästintill en kopia av mitt "dolda jag", dvs de egenskaper som jag har men så gärna vill dölja för omvärlden. Att tvingas möta sig själv i den kostymen kan innebära en mycket svårsmält obehaglig upplevelse. Jag tror att många känner igen sig. 

Ju mer vi umgås med varandra, särskilt i situationer där vi kommer varandra in på livet, desto mer ser vi utav den "icke officiella sidan" av vår medmänniska. På håll beundrar vi så lätt och dyrkar den som skapat sig en position som den kan utöva sin talang på. O, vad hon sjunger bra, Å, vad han är duktig på att predika, vilken fantastiskt vacker tavla han målat, tänk att hon kunnat baka en så dekorativ och välsmakande tårta eller vad duktig han varit som lyckats renovera huset på det sätt han gjort. Så upphöjs människan på sin piedestal tills fasaden rämnar och samma person som i det närmaste älskats med en ovillkorlig kärlek har nu med blixtens hastighet förflyttats till jordens lägre regioner i väntan på domsutslaget. Benådad eller skyldig?

Tänk om vår himmelske Fader skulle vara funtad på det sättet. Varje gång vi misslyckats eller gjort bort oss, då skulle han inte vilja ha ett uns med oss att göra. Skulle det innebära att han vore rättvis? Gud ser inte mellan fingrarna på synden, däremot erbjuder han förlåtelse genom tron på hans enfödde Son. Om du misslyckats och vänder dig till honom och ber om förlåtelse, då benådar han dig, men om du vill göra upp dina bekymmer på egen hand, då lägger han sig inte heller i. Han tvingar ingen människa till sitt rike, däremot erbjuder han plats vid bröllopsbordet.

Att älska sin nästa som sig själv. Ibland talar vi om att det är svårt att förstå vad bibeln har att säga. Vissa verser är svårtydda och har flertalet skilda betydelser som i det närmaste är mer eller mindre omöjliga att helt förstå. Denna vers är inte svår att förstå, men dess uppmaning klarar vi oftast inte av att efterleva, så enkelt men ändå så uppfordrande och svårt. Men skulle då alternativet varit bättre. Att hålla hela Mose lag? 

När det stormar i livet, låt oss då nalkas den "Gamle av dagar" med glädje och bedja honom om kraft att älska min nästa, att förlåta och kunna gå vidare. Tror du inte det är segervägen i alla fall. Att vara fri och benådad skänker lycka och den som står i skuld är icke fri. Minns då att Jesus har friköpt dig med sitt dyra blod och du får äga gemenskap  med Konungars Konung och Herrarnas Herre - och det är väl alls icke dåligt eller hur?