Rörelse - pingströrelse - nybyggarande

 Dagens betraktelse utgår ifrån en predikan av Sven Lidman. Han skriver följande:

" Jesus sade: "Den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem, som ni skall tillbedja Fadern, men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna tillbedjare skall tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana tillbedjare vill Fadern hava. Gud är ande, och de, som tillbedja Honom, måste tillbedja i ande och sanning."

Det är Jesu egna ord och Jesu egen kamp, och än idag är Hans lära summerad upp i den oerhörda dynamiska satsen: "Jag är vägen, sanningen och livet".

Han är en väg och ej en plats, Han är rörelse och ej stillastående, Han är liv och ej död.

Men alla trötta själar, alla döende själar, alla döda själar vilja göra Honom till en plats, en kyrka, en byggnad, en formel, en dogm, en kliché. De döda ogilla allt levande, förtala allt levande, hata allt levande. Livet plågar dem, därför att det avslöjar för dem själva och omgivningen, att de i själva verket är döda. Och allt döende och dött, allt sjukt och trött i våra egna hjärtan längtar efter detsamma: att få Honom, den levande, den växande, den vandrande förvandlad till något tungt, stelt, svalt, svart, orörligt, dött och högtidligt.

"Sakralt", säga de religiösa platsernas och plattformernas alla kostymartister och klockklangsamatörer.  Vilket i själva verket betyda: "Låt oss få vara i fred och sova!"

Livet, min vän, det verkliga, det levande, det är rörelse. Det är alltid störande. Det spränger våra cirklar, det omintetgör våra planer, det skövlar våra illusioner, det rycker oss ur våra drömmar, det stämmer inte med våra teorier och tankar. Det fyller våra öron med buller och larm och våra ögon med tårar och damm. Det trampar oss ogenerat och fräckt på våra ömmaste och skyddade liktornar.

Det där fulländat sköna, det där utsökt harmoniska, det där underbart högtidliga, det är ju i själva verket bara hantverk, konstverk, människoverk - emaljerad tomhet och död. Vill du leva livet, vill du fyllas och bäras av livet, vill du nå levande resultat, då måste du leva i rörelse. Då måste du finna dig i allt det där trasiga, skröpliga, ofullkomliga, halvfärdiga, tvetydiga, misslyckade och löjliga, som följer allt liv, all rörelse, all gärning åt, och som tycks vara ett med själva vår jordiska tillvaro och vår mänskliga natur.

Men du får bekämpa det tvetydiga och räkna med det ofullkomliga och ana de halvfärdigas fulländning och le åt det löjliga och ödmjukt och tacksamt glädjas åt att just du får nåden att vara med i denna svettiga, dammiga, tröttsamma kamp, som är livet, det verkliga livet - rörelsens, gärningens, resultatens liv. 

Och medan du kämpar så, komma alla tillvarons självtillsatta och självvalda häradshövdingar och justitieråd, överdomare, underdomare, domstolsvaktmästare, revisorer, protokolljusterare och tidningsbiträden att stå stilla på den stora åskådartribunen och självsäkert och överlägset kritisera och bedöma: "Det där var fel gjort - det var för hårt slag - det var för kort steg - det där skulle gjorts så och det där skulle inte ha gjorts alls - det där var fel, det där var fel, det där var fel."

Min vän, tag det med ro - det största felet är hos dem själva. De inbilla sig att de leva, men de är i själva verket döda. Och det är icke inför en domstol av döda, som vi skall dömas. Min vän, det är inte inför de latas, lamas, suras och stillasittandes kammarvisdom och kritik som rörelsen och gärningen och resultaten skall slutligen bedömas.

Nej, det är vår Gud och Frälsare, som är vår ende domare och domstol. Och Han är den levande nödvändigheten i våra liv, i vår kamp, i vår gärning. Han är större än våra hjärtan och vet allt - Han är starkare än våra viljor och kan allt. Han rättar till våra felsteg, Han förstår våra misstag, Han låter våra misslyckanden bliva till en särskild välsignelse. Ty för dem, som älska Gud, samverkar allt till det bästa, och Han är barmhärtighetens Fader och all trösts Gud.

Min vän, kom ihåg att allt skeende är oskönt. Det är bara på museérna och i litteraturen, som handlingen är oändligt skön och hjältarnas tal är fulländat. En människas dödsbädd må kanske någon enstaka gång förefalla oss skön - en barnsäng aldrig. Allt födande är förenat med ångest och smärta, med jämmer, nöd och förtvivlan, med smuts och blod. Och när något är fött är den födande trött. Men de, som ingenting fött och ingenting gjort, de kan i oändlighet fortsätta at tala högtidligt och stort.

Kanske är hela vårt liv - från en sida sett - en ständig förnyad kamp mot en ständigt förnyad skenvärlds faror och försåt. Vi måste kämpa mot våra önskningar och föreställningar rörande tingens väsen för att kunna tränga fram till och uppfatta tingen sådana de i själva verket är. Ja, än mer, för att verkligen kunna nå fram till sanningen, måste vi uppriktigt kunna erkänna sanningen, även när den skadar och kränker våra egna intressen och önskningar. Vi måste kunna ge den rätt om den fördömer oss själva och vårt verk som värdelöst. Vi måste ta emot den med tacksamhet, även när den går fram som en domseld över vårt eget liv och våra käraste drömmar.

Jag skall säga dig, min vän, att hela den där sakrala, skrudutklädda, högtidliga, kyrkliga pompan och prakten har ingenting med levande kristendom att göra. Nej, det är den katolska kyrkans från den döda antika världen ärvda och upptagna statiska världsbild och livsuppfattning, som gengångarlikt spökar i sin anspråkslösa tomhet och andelös tyngd kanske ända in i skandinaviska frireligiösa kyrkor och kapell. Guds rike har heller aldrig varit någon "kyrkostat" här på jorden. När Jesus blev tillfrågad av sitt folks och sin samtids högkyrkliga om sitt rikes tillkommande, svarade Han som bekant: "Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: `Se här är det` eller `Där är det`. Ty se, Guds rike är invärtes i er." 

Levande kristna skall aldrig försöka "uppträda" eller "verka" som moraliska statyer eller heliga gestalter. Kristendom har aldrig betytt kostymering utan demaskering. Jag har - pris ske Gud - råkat många levande helgon och sanna Guds barn, men jag har hos dem alla, utan undantag, under längre samvaro sett eller skymtat små och löjliga detaljer, tillfälliga tarvligheter, vilka varken hört samman med deras andliga gärning eller allra innersta varelse. Allt mänskligt, min vän, är ytterligt hopblandat och sammansatt. " Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat; vem kan förstå det? " 

Varken sanning eller helighet är ett i yttre former fixerat och fastslaget tillstånd. Nej, min vän, sanning och helighet är som allt levande en r ö r e l s e , och det har aposteln Paulus själv bäst och klarast utlagt för oss, när han säger: "Icke som om jag redan hade vunnit det eller redan hade blivit fullkomlig, men jag far efter att vinna det, eftersom jag själv har blivit vunnen för Jesus. Ja, mina bröder, jag håller icke före att jag ännu har vunnit det, men ett gör jag: jag förgäter det som är bakom mig och sträcker mig mot det som är framför mig och jagar mot målet, för att få den segerlön, som hålles framför oss genom Guds kallelse ovanifrån, i Kristus Jesus."

Detta är rörelse, min vän - verklig pingströrelse - levande kristendom."