Fortsätt till huvudinnehåll

Med eller emot

 " Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig , han förskingrar." (Matt.12:30)

Detta Jesus-ord har dessvärre missbrukats av människor, vars motiv ej alla gånger varit lett av den helige Ande. För att skydda sina egna får från att komma i kontakt med andra trossyskon, som kanske haft en annan syn på de bibliska sanningarna än det ljus de själva fått se, har man hänvisat till detta bibelställe. Att vara trogen och lojal mot sin egen församling är rätt och riktigt och då församlingen under normala förhållanden samlas till bön, predikan och sång, ja, då har du din plats att fylla, din uppgift på hemmaplan. Tror du inte att Gud har satt dig i ditt sammanhang för att du skall växa till och uppbyggas av de dina, tillsammans med trossyskonen på orten? Om då alla går till andra källor för att få sina behov mättade, se, då blir det till sist ej några kvar i den lokala gemenskapen då det är dags för möte eller motsvarande.

Samtidigt skall vi inte alltid heller endast vara med i vårt eget sammanhang, det är så lätt att bli hemmablind och bli antingen för "sekteristisk eller ekumenisk" för att använda ett brett uttryck. Vi känner igen våra syskon genom Anden, de vilka vi känner en andlig gemenskap med, oavsett vad etiketten och samfundstillhörigheten säger. Paulus går så långt i sin övertygelse att han skriver; "Den som icke har Kristi Ande, han hör honom icke till." (Rom.8:9). 

Att vandra på den smala vägen innebär att vi ofta drages åt olika håll. Det är då inte lätt att hålla sig på vägen då dikena kantas av diverse faror som vill föra dig längre bort från tron. Att hålla sig nära Kristus är av stor betydelse. Jag hörde en gång talas om, hur en ung, radikal nybörjarpredikant var ute på hembesök hos ett äldre par, som länge vandrat med Herren. De kom in på någon teologisk fråga och den unge mannen ville överlägset briljera med sin kunskap, men blev avbruten av värdinnan då hon serverade honom hans älskade kaffe; "Ja, ja, det är inte så viktigt att förstå det där, det viktigaste är ändå att vandra nära Jesus."

Det är det vi får göra, vandra nära Jesus och tjäna honom så länge som det heter idag! 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ny bok: De svarade JA på kallelsen

Min nya bok De svarade JA på kallelsen finns nu att förbeställa från Midnattsropet Förlag.  https://midnattsropet.se/produkt/de-svarade-ja-pa-kallelsen/  Från bokens baksida:  Följ med på en spännande tidsresa och möt 24 gudsmän och kvinnor som tjänade Gud på olika områden och platser under arton och nittonhundratalet.  Fattigdom, lidande och förföljelse hindrade inte dem att fullfölja sin kallelse. Denna bok vill förmedla hopp till efterföljare i vår nu så oroliga tid!

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Två viktiga ord !

      I mitt förra inlägg skrev jag något om den brustna förlåten. Ordet förlåt har två betydelser, dels det stora skynket i templet i Jerusalem, men ofta är det något annat vi tänker på då vi hör ordet förlåt. Betoningen är visserligen olika i det talade språket jämfört med det skrivna. Ändå är betydelsen av orden av stort evighetsvärde. Den brustna förlåten och försoningens betydelse tog jag upp i mitt förra inlägg. Utan den skulle vi inte nå himlen. Den andra betydelsen av ordet förlåt har även det konsekvenser för evigheten. Att förlåta sin nästa. När jag var ung tänkte jag ibland att nu har vi kommit så långt i vår överlåtelse att det där med förlåtelse det är inte så viktigt längre. Ack hur fel jag hade!  På samma sätt kunde jag tycka att bedja Fader Vår bönen mest var något religiöst, något som kyrkliga och "halvfromma" höll på med. Vi som tillhörde t.ex pingströrelsen eller var med i maranata behövde inte bedja den bönen eftersom vi var så "fria". Jag tror a