Fortsätt till huvudinnehåll

Med eller emot

 " Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig , han förskingrar." (Matt.12:30)

Detta Jesus-ord har dessvärre missbrukats av människor, vars motiv ej alla gånger varit lett av den helige Ande. För att skydda sina egna får från att komma i kontakt med andra trossyskon, som kanske haft en annan syn på de bibliska sanningarna än det ljus de själva fått se, har man hänvisat till detta bibelställe. Att vara trogen och lojal mot sin egen församling är rätt och riktigt och då församlingen under normala förhållanden samlas till bön, predikan och sång, ja, då har du din plats att fylla, din uppgift på hemmaplan. Tror du inte att Gud har satt dig i ditt sammanhang för att du skall växa till och uppbyggas av de dina, tillsammans med trossyskonen på orten? Om då alla går till andra källor för att få sina behov mättade, se, då blir det till sist ej några kvar i den lokala gemenskapen då det är dags för möte eller motsvarande.

Samtidigt skall vi inte alltid heller endast vara med i vårt eget sammanhang, det är så lätt att bli hemmablind och bli antingen för "sekteristisk eller ekumenisk" för att använda ett brett uttryck. Vi känner igen våra syskon genom Anden, de vilka vi känner en andlig gemenskap med, oavsett vad etiketten och samfundstillhörigheten säger. Paulus går så långt i sin övertygelse att han skriver; "Den som icke har Kristi Ande, han hör honom icke till." (Rom.8:9). 

Att vandra på den smala vägen innebär att vi ofta drages åt olika håll. Det är då inte lätt att hålla sig på vägen då dikena kantas av diverse faror som vill föra dig längre bort från tron. Att hålla sig nära Kristus är av stor betydelse. Jag hörde en gång talas om, hur en ung, radikal nybörjarpredikant var ute på hembesök hos ett äldre par, som länge vandrat med Herren. De kom in på någon teologisk fråga och den unge mannen ville överlägset briljera med sin kunskap, men blev avbruten av värdinnan då hon serverade honom hans älskade kaffe; "Ja, ja, det är inte så viktigt att förstå det där, det viktigaste är ändå att vandra nära Jesus."

Det är det vi får göra, vandra nära Jesus och tjäna honom så länge som det heter idag! 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Tag inte vilddjurets märke av bekvämlighet

 "Här gäller det för de heliga att ha ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus" (Upp.14:12) De flesta - även de som inte kan så mycket ur bibeln eller har någon gudstro att tala om - har hört talas om märket i handen och på pannan. Teorierna om vad det kunde tänkas vara är många, en del mer troliga än andra. Frågan har dock alltid varit; kommer människan att ta emot detta märke, vad och i vilken form det än kommer att gestalta sig i. Många säger ett bestämt nej på den frågan, men när det då verkligen gäller, hur kan du då vara så säker på det. Tänk om märket skulle vara något i stil med alla andra uppfinningar och "nymodigheter" vår värld upplevt blott under de senaste hundra åren. Många av oss vill leva ett bekvämt liv, kunna göra vad vi vill, åka dit vi vill, träffa dem vi vill etc. (Undertecknad utgör inget undantag) Det senaste året har vi inte kunnat göra det som vi varit vana vid och nu ser många fram emot att världen skall återgå til

Annorlunda

 En dikt av Nils Bolander När man ska till och dö blir allting annorlunda. En droppe ångest i leendet som en södergök i ett sommarlandskap. De lätta orden bli så tunga och tystnaden så besjälad, så full av ekon och outtalade önskningar. Huvudsak blir bisak, och man får ett ögonmärke bortom alla nära och kära: hemlandet. När man ska till att dö, kommer resfebern över en som en nordisk skymning och en iver att få trycka händer till tack och förlåt före avfärden. Luften ropar av avsked som vildsvalornas bevingade plog mot söder i glasklar oktober med en lockelse bortom allt förnuft.  När man ska till att dö blir allting annorlunda.