Hören, så får eder själ leva

 "Hören, så får eder själ leva." (Jes.55:3)

På altartavlan i ett bönehus står dessa ord skrivna. Hören, så får eder själ leva. 

Vad är det vi skall höra? Jo, Herrens ord och Herrens röst. I det ständiga brus vi ideligen omringas av, är det ofta inte säkert att vi kan uppfatta Herrens röst. Den stilla maningen som talar därinne. 

Vi har så många "måsten" vi tror att är så viktiga att göra, så mycket vi vill hinna med i livet, uppleva, se och njuta utav. Och det behöver inte vara fel. Frågan kvarstår dock, förmår vi att höra Herren tala då vi håller på med tusen andra ting än att söka oss närmare Gud och hans vilja. Och bibelläsningen, vad blir det av den. Mest ett mannakorn eller en kylskåpsvers? Eller studerar vi med glädje bokrullen? 

Att tvinga sig till att läsa blir inte alltid bra. Ibland är det ändå nästan tvunget för att ge näring åt den andliga människan. Går det långa tider utan kontakt med "den levande Guden" är det näst intill omöjligt att hålla sig vaken och då kan det gå som för de fåvitska jungfruarna, vi somnar fast vi inte tänkt det. Den andliga sömnaktigheten smyger på så sakta och förrädiskt. Du behöver inte leva i synd för att missa Herrens ankomst. Inte alls. Det räcker med att du är fullt engagerad i andra ting; arbete, intressen eller sällskap som tar hela din tid i anspråk.

Hören så får er själ leva. "Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar." (Hebr.4: 12). Det du. Det är ord och inga visor det. 

Vi säger och sjunger ibland om hur mycket vi älskar denne Jesus. Men att älska honom, men inte hans ord, då har du inte förstått vad det handlar om. De två är så tätt förenade med varandra så att de inte kan åtskiljas. I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Så inleds kärlekens evangelium, det evangelium Johannes nedtecknade. 

På tal om bönehus så hörde jag talas om en sångarevangelist som en gång stod utanför sin barndoms bönehus i Norrland. Utanför bönehuset satt en Jesusstaty fasthängd på väggen. Under sin barndoms dagar hade statyn varit hel, men när han i vuxen ålder återvände till platsen hade armar och ben försvunnit. Väder, vind och tidens tand hade varit framme. När han stod vid statyn och såg upp i ansiktet tyckte han sig höra följande. - Jag har inga händer, nu får du vara mina händer, jag har inga fötter, nu får du vara mina fötter.

Vill du som läser denna enkla hälsning vara händer och fötter åt konungarnas konung? Så att det också hos dig slår an denna ton, hören så får er själ leva.