Fräls oss från vår duktighet

 En märklig rubrik; fräls oss från vår duktighet. Är det verkligen något vi skall frälsas ifrån, är det inte snarare något vi skall frälsas till. Vår duktighet, våra talanger och våra gåvor, vad skall vi göra med dem. Det är inte så att Gud inte har gett oss gåvor att använda och förvalta i hans tjänst, inget tal om något annat. Och visst är vi välsignade med människor som har talang. Samtidigt använder han den som ingenting är, den svage, den ringe och den som i världens ögon inte klassas som någonting att satsa på.

Ändå kan vi inte frångå det faktum att under de tider elden brunnit starkare och klarare, då har Gud använt trasiga, ofullkomliga redskap på sin åkerteg. Men hur är det idag, har vi inte blivit alltför duktiga? Det finns många som är förträffliga på det vi gör, vi sjunger så bra, vi talar så klokt, vi uppträder så korrekt i vårt sätt att tala, att uppföra oss och klä oss. Trots det når vi ändå inte ut.

Det finns gott om duktiga predikanter och skickliga musiker. Borde inte då de som ännu inte lärt känna Jesus Kristus attraheras av budskapet, bli berörda, förvandlade, födda på nytt. Uppenbarligen inte i någon större mängd.

Vad var det som gjorde att människor längre tillbaka upplevde väckelse här i vårt land. Att Sverige förvandlades från ett fattigt u-land till ett rikt i-land. Naturligtvis sände Gud besökelsetider över vårt land, många bad och hela det andliga klimatet var något helt annat jämfört med idag. Men var det de duktiga och de lärda som stod vid fronten och stred trons goda kamp? Oftast inte. De predikanter och sångare som betydde mest var ofta inte särskilt duktiga uppe på plattformen. Men i vardagen l e v d e man ut Kristus-livet.

Den dåtida analysen efter gudstjänsten kunde låta ungefär så här; Det var inga speciella saker han sade i predikstolen, men han levde som han lärde och försakade bekvämligheten för Guds rikes utbredande. Skulle vi idag ha möjlighet att höra väckelsepionjärerna från 1800-talet är det troligt att många skulle utbrista; men karln, han kan ju knappast predika. Visst han läser ur bibeln men speciellt karismatisk och vältalig är han inte. Däremot originell och vissa av de gamla kämparna var riktiga personligheter. 

Vår duktighet, ja, vad skall vi göra med den? Ibland får jag en känsla av att det är viktigare att predikanten är student än att han är döpt i vatten och talar i nya tungor. Att det är viktigare att sångaren / sångerskan har en skolad röst än att han / hon lever i smörjelsen. Att församlingen närmast är en plats dit vi går för att bli serverade, underhållna och betjänade, istället för att vara med och delgiva församlingen något, vi betalar ju ändå vårt inträde genom den frivilliga kollekten. De anställda, det är ju de som tjänar vår Herre. Är det verkligen så?

Nya Testamentet talar ingenting om prästvigning, betyg eller högskolemeriter. Däremot talar den om vikten av att vara fylld av tro och helig Ande. Andedopet kan inte förtjänas eller läsas till. Det måste upplevas och erfaras. Tragiskt nog är profetian och andelivet inget man eftersträvar och längtar efter på många håll. Det är viktigare vilka musikinstrument och vilken musikstil som råder i sammankomsten.

Nu under epidemin är det många som har passat på att renovera sina kyrkor och bönehus i väntan på den utlovade väckelsen. Ändock tror jag att många längtar mer efter Andens liv och gemenskap än efter nyrenoverade utrymmen. Som bekant går inga väckelser i repris och kanske Herren än en gång överraskar oss med seger för hans rike. Men då behöver han i första hand, inte en skara duktiga människor, utan andefyllda lärjungar. Herre, fräls oss från vår duktighet och gör oss till användbara vittnen i ditt rike.