Georg Gustafsson, pingstpastor och använd av Gud skriver:
" När dessa lärjungar började gå omkring och predika evangelium berättas det, att Johannes Döparen hade i sitt fängelse fått höra om Kristi gärningar. Då sände han bud med sina lärjungar och lät fråga Jesus: " Är du den som skall komma, eller skall vi förbida någon annan? "
Det var säkerligen inte det, att Johannes tvivlade på Gud, men han tvivlade på sig själv, och det är en helt annan sak. När han sitter i fängelset och går igenom det budskap han fått frambära, blev det efterräkningar för honom. Det är så för oss predikanter. Det är väldigt sött i vår mun att få förkunna evangelium. Jag vet av egen erfarenhet, att sådana vittnesbörd varit söta i min mun, men om orden skall bära frukt, då måste de tränga djupare, och då river det i vår buk. Bokrullen var söt, då profeten skulle tillgodogöra sig den, men han fick uppleva en annan sida av bokrullens egenskaper, den rev i hans buk, och han kom i vånda. Det är det Gud önskar, att det inte bara skall vara våra läppar och våra öron, som få del av de andliga välsignelserna. Gud vill tränga djupare än så. Då är inte Guds verk i människosjälen slut med detsamma som predikan slutar, utan då kanske Gud börjar som först på riktigt allvar.
När Jesus hållit den mäktiga predikan, som vi kalla Bergspredikan, visste han att människorna hade en oerhörd frestelse, som de alla mer eller mindre fallit för. Det är lusten att höra men oviljan att göra. Tänk, vänner, om det vore lika många görande kristna som hörande, då skulle det se annorlunda ut i världen.
Nu sitter Johannes där i fängelset och hör på efterpredikan. Han är ensam åhörare, och han kanske hör knektarnas skrammel och hårda tramp i de dystra korridorerna. Men det är som om han bestormades i sin cell av tankar. Han gick igenom hela sitt liv och alla dessa förhållanden.
Ve den ordets förkunnare, som inte själv vill smälta de sanningar, han predikat! "Bliven icke många av er lärare, vetande, att ni skall få strängare dom", sade aposteln. Där sitter nu Johannes och för samman de olika trådarna i sin väv. Han kommer ihåg alla dessa inspirerande möten, då han talat till folkskarorna. Han hade sagt: "Jag är rösten av en som ropar i öknen. Bereden Herren väg!"
I fängelset får han nu själv gå igenom allt vad han sagt. Det är ofta för oss predikanter, åtminstone är det så för mig, att i de flesta möten är jag själv den ivrigaste åhöraren av mina budskap, det vill säga, när profetians ande faller över oss och vi tala i profetisk hänryckning. Det betyder inte att man är medvetslös och inte vet vad man säger, ty man har både tanke, förstånd och sinne med. Men Gud kan bruka oss människor, då han vill säga sitt ord till oss.
Här sitter nu Johannes och kommer ihåg, när han hade sina möten vid Jordan, och människorna tänkte: "Månne han är Messias?" De hade läst i profeterna om att den lame skulle springa, den döve höra, den blinde se. Det står visserligen, att "väl gjorde Johannes inga tecken", men de kom säkerligen ändå till honom med sina blinda, sjuka och döva. De tänkte, att han, som var en så mäktig ordets predikare, han skulle också kunna hjälpa dem med deras svagheter. Men han sade: "Jag kan inte hjälpa, men det kommer en efter mig, som är starkare än jag. Hör det, du blinde man, du lama kvinna, du lytte pilt! När Jesus kommer då skall du få hjälp."
Han sitter i fängelset och tänker på alla starka ord, alla kraftiga uttryck, alla domsbudskap och alla nådesbudskap han förkunnat, han tänker på löftesorden, han bringat Israels folk. Kan du se honom där han sitter? Han behöver ett uppmuntrans ord, men det är ingen, som ger honom ett sådant. Han är en Herrens tjänare, som helt har offrat sig. Han har ständigt fått möta människor med tröst och hjälp, han kunde också själv behöva få ett uppmuntrans ord, där han sitter ensam. Jag kan se honom för mina blickar, liksom förnimma något av vad han känner, hur hela hans varelse uppgår i en enda önskan: Tänk, om jag själv fått komma i beröring med honom! Stackars Johannes, han började kanske rent av att tvivla på vad han själv sagt.
Då komma hans lärjungar och hälsa på honom i fängelset. Han tänker: De skall inte förråda mig, om jag nu blottar min ställning. Jag måste sända bud till Jesus och fråga honom själv: "Är du den som skall komma, eller skall vi förbida någon annan?"
Så vandra lärjungarna iväg, och när de kom till Jesus, håller han på att öppna blinda ögon, göra döva hörande, de lama springande, de spetälska rena. I Joh. 10 säger folket om Johannes: "Väl gjorde Johannes inga tecken, men allt vad han sade om Jesus, det var sant". Men det hörde inte Johannes i sitt fängelse, där han sitter ensam och tänker: Tänk om jag sagt något som inte var sant! Han hörde inte folkets vittnesbörd om, att allt vad han sagt var sant. Ära vare Gud! Det var sant, allt som hade sagts om Jesus. Även Jesus ville ge sin stadfästelse åt Johannes vittnesbörd och verksamhet, och han säger, att Johannes var en profet, den skinande lampan i en mörk värld, den som röjde väg. Jesus vittnade om Johannes, och folket vittnade om honom.
Då säger Jesus: "Gå och tala om för Johannes vad ni hört, och säg, att det var sant vad han förkunnade."
När de fått detta budskap, gick Johannes vänner, och sedan började Jesus att tala om Johannes och säger: "Varför var det ni gick ut i öknen? Var det för att se ett rör, som drives hit och dit av vinden?" Ett sådant rör var inte Johannes Döparen. Han var en, som stod där Gud hade ställt honom. Han visste från början, vilket budskap Herren Jesus hade för honom. "Eller varför gick ni ut?" fortsätter Jesus. "Var det för att se en människa i fina kläder? De som bära fina kläder, dem finner ni ju i konungapalatsen. Varför gick ni då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag säger er: ännu mer än en profet är han."
Det är gripande att tänka sig in i detta. Det var en oerhört händelserik tid. Det var när Herodes var konung. Johannes fick ingen hjälp från det hållet. Gud fick inte råda i de yttre politiska förhållandena, men han kan under svåraste, mörkaste och mest fruktansvärda tider sända män och kvinnor, som är bärare av himlens budskap.
Säkerligen såg Sakarias, hur det stod till i helgedomen. Det var massor av bestämmelser angående gudstjänstordningen, och man hade inte bara en överstepräst utan flera. Man hade kommit på sidan av Guds lag även där. I denna mörka tid fick Sakarias lotten att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen. Det ser ut, som om det kommit en särskild stämning av gudslängtan över Israel denna dag, ty det står, att hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret förrättades.
Det är en väldig kraft i all väckelse, men början till all väckelse är bön. Där man inte beder, där blir det ingen väckelse, men då man ber, sätts den helige Ande i rörelse. Jag ser denna lilla familj, man och hustru, tala med varandra om de andliga förhållandena i Israel. "Tänk, om vi fått fostra en son till gudsfruktan, som kunde föra ut Guds budskap". De såg det djupa, svåra avfallet. De hade bedit Gud för folket, och de hade bett om en son, som Gud skulle få använda. Nu hade lotten fallit på Sakarias att gå in i Herrens tempel och folket står utanför och ber.
Ungefär vid samma tid är det en ren jungfru, som också i sitt lilla enkla hem fått änglabesök. Det står alltid i förbindelse med änglabesök, när Gud skall komma med väckelse. Detta var väckelsens förberedelse. Den skulle förberedas i en ung kvinnas liv och i ett par gamla bedjande makars liv. För att det skall bli väckelse, behövs det bön och åter bön. Om Guds folk börjar bedja, kommer Guds välsignelse över dem.
En ängel uppenbarar sig vid Sakarias sida, men förskräckelse faller över honom. Du tänker kanske: Ack, om Gud ville uppenbara sig i en väldig besökelsetid. Är din bön förenad med en helig förskräckelse? Jag känner mig ivrig och längtar efter besökelsetiden men jag erfar på samma gång en helig bävan: Tänk om Gud skulle gå förbi mig, när väckelsen kommer. Kan jag vara en kanal för Guds välsignelser?"
Kommentarer
Skicka en kommentar