Ett av Guds prövade vittnen 2

 Låt oss fortsätta och citera vidare Georg Gustafsson som en fortsättning från hans förra inlägg:

"Gud använder vem han vill som sitt redskap, nu står han där och kallar på Sakarias. Ängeln säger: Var inte förskräckt: din bön är hörd. Din hustru skall föda dig och son och du skall ge honom namnet Johannes. Och han skall bliva gräva till glädje och fröjd, och många skall glädja sig över hans födelse. Ty han skall bliva stor inför Herren.

Så kommer Sakarias till helgedomen med sin son. Prästen och grannarna hade redan klart för sig vad han skulle heta. Men hans moder sade: Ingalunda, han skall inte heta Sakarias, han skall heta Johannes. Gud hade talat om, vad gossen skulle heta. De skulle få bryta med gamla traditioner. Alla väckelse står i förbindelse med ett sådant brytande av gamla traditioner. Där stod prästerna och rådsherrarna och sade: Inte skall ni bryta släktens tradition, så fort ni fått en son. Men det hjälpte inte. Grannarna och prästerna sa: Det begriper ni väl. Inte kan han heta Johannes, vad skall folk tro. Vi måste hålla fast vid traditionerna. Men tänk på, att vi ska få leva ett riktigt och härligt liv, måste vi bli lösta från gamla traditioner. Många sitta fast i allt det gamla, men ära vare Gud, dessa vänner, dessa gamla makar visste vad Gud ville. Nu frågar man Sakarias, och han skrev utan tvekan; Johannes är hans namn. Det hjälpte inte att grannarna och prästerna protesterade, Sakarias och Elisabet visste Guds vilja och följde den. Nu löser Gud hans tunga. och han börjar lova Gud. "Han skulle bliva stor inför Herren."

Vad var det som skulle göra Johannes stor? Det var inte pengar, ty det hade han inga. Det var ingen prästerlig utnämning, ty det fick han ingen. Det var inga titlar, ty han hade endast rätt och slätt fått sitt namn. Det var inga fina kläder, som skapade hans storhet, ty han bar en mantel av kamelhår och en lädergördel om sina länder. Det var inte ett fint bord med alla möjliga godsaker, som gjorde honom stor, ingenting som en avfällig värld räknade med, ingenting av denna jorden gjorde honom stor. Därför blev det inte heller ingen storhet inför människorna, men det blev storhet inför Gud. För att bli stor inför Gud behöver du inte titlar, inte utnämning, inte pengar, inte kläder, inget kostbart bord. 

Vad var det då som gjorde honom stor? Det var det som världen är så fattig på: han var uppfylld av helig Ande. Han var en man, som från barndomen var fylld med den helige Ande och den här gjorde honom stor.

Pris ske Gud, att när Jesus kom, var väckelsen förberedd. Johannes fick inte se så mycket som han önskar av Jesu verk. Men han visste vem Jesus var, när han mötte honom. Tänk måste möte, då Jesus första gången hörde Johannes predika. Det var säkerligen underbart, att ha Jesus med på ett möte. Alla sade: Det där är Josefs son från Nasaret. Ingen kunde se något speciellt med honom, endast en, som hade smorda ögon och intog och rätt ställning inför Jesus, han såg vad ingen annan kunde se. Han ropade: Se, Guds Lamm! Han såg i honom den ställföreställande försonaren. När han såg Jesus hade han genast klart för sig att här var den utlovade Messias. Jag döper i vatten, men mitt ibland står en som ni inte kan. Ni känner honom inte, men jag känner honom. Hur hade Johannes lärt sig att känna igen Jesus? Den helige Ande, som bodde i honom, 

Vänner, tänk så lyckligt det var för Johannes att intaga rätt ställning i förhållande till Jesus. Längre fram kom hans lärjungar till honom och sa: Hör du honom, den där nasareen. Han predikar och drar folket till sig. Ja, sa Johannes, han skall tilltaga och jag skall avtaga. Å, vilken stor själ! Gud hjälpe oss att i våra liv kunna vara som Johannes. Han använde sin förmåga att predika folket helt över på Jesu sida. Ära vare Gud! Det var en, som genom Johannes liv och vittnesbörd fick träda fram och det var Jesus. Det är precis som sig bör, att jag skall avtaga och han tillväxa. Skall Gud få herraväldet, då måste vi avtaga.

Jag är så lycklig över vad som sker ibland oss. Jag tackar Gud att väckelsen kom till våra bygder, och att jag då fick nåd att ställa mig rätt inför den. Jag kunde varit motståndare idag, jag kunde spjärnat mot udden, men när väckelsen kom, då kände jag igen, att det var Gud som var i den. Jag var främmande för den när Jesus mötte mig med den helige Ande.

Jag minns hur jag en gång vittnade i Halland vid ett möte. Det var så fullt med folk i bondstugan, där mötet hölls, att fotogenlamporna var nära att slockna av brist på syre. Jag vittnade om Hebr.2. En gammal man som jämte sin hustru och sina barn fått plats ute i köket, reste sig plötsligt och sa: Det här känner jag igen. Den här anden hade vi på 1800-talet, då Gud gick fram under besökelse tiderna. Jag vill att ni skall bedja till Gud för oss. Barnen började gråta och innan mötet var slut hade hela familjen mottagit förlåtelse och frälsning. Mannen kände igen Anden, Guds helige Ande.

Jag känner det, som om vi nu i ett ögonblick fick våra ögon öppnade, skulle vi få se Guds änglar i tusental vara här för att hjälpa människor till ett rikare liv i Guds gemenskap. Jag begriper inte hur rationalister kunde ha frimodighet att framträda som Guds ords förkunnare. Det var en präst, som var mycket duktig talare, han var så duktig att han kunde hålla den ene predikan efter den andre utan att man kunde finna Jesus däri. En dag, när han kom för att tala låg en liten lapp på predikstolen: Vi skulle vilja se Jesus! Han blev så nervös, så han kunde knappt predika. Här sitter människor, som säger att de skulle vilja se Jesus, medan jag talar om blommor och naturens underbara värld och om skapelsen m.m. Före den påföljande söndagen hade han själv haft ett möte med Jesus, och Jesus var hädanefter den främste i hans liv, då blir det för oss som för Johannes på Patmos. Han har en hälsning från Jesus, när han skriver. Varje möte, varje sammankomst borde vara en hälsning från Jesus, då själarna känna, att idag har vittnet mött Jesus. Två veckor efter den ovan relaterade händelsen låg en ny papperslapp på prästens predikstol. På den lästes: Och lärjungarna blev glada, då de såg Herren.

Vill du se välsignade människor, då skall du framställa Jesus för dem. Det var detta Johannes var mycket angelägen om att göra. Han ville avge ett rätt vittnesbörd om Jesus. Nu satt han i sitt fängelse och gick igenom sina budskap, som varit söta i hans mun, då han framställde dem. Han hade talat både stränga och nådefulla sanningar, han hade satt yxan till roten och bestraffat människorna, och han hade pekat på Jesus och sagt: Se Guds namn. Nu sitter han i fängelset och konsumerar sina budskap, och han känner sig orolig och oviss i sitt sinne. Tänk, vad det är gott att få sända en hälsning till Jesus. Halleluja! Om du inte orkar gå själv, kan du göra som Johannes vända dig till någon lärjunge, som du har förtroende för och med honom sända bud till Jesus. Det är en underbar erfarenhet.

Nu frågar Jesus folket, som stod omkring honom: Varför var det ni gick ut i öknen? Var det för att se ett rör, som drives hit och dit av vinden? Eller varför gick ni ut: Var det för att se en människa, klädd i fina kläder? De som bära fina kläder, dem finner ni ju i konungapalatsen. Och han fortsätter. Vid vad skall jag likna detta släkte? Det är likt barn, som sitta på torgen och ropa till andra barn och säga: Vi ha spelat för er, och ni har inte dansat; vi hava sjungit sorgesång, och ni har inte jämrat er.

Vi ha spelat, men ingen har dansat - ingen har handlat, vi har sjungit sorgesånger - men ingen gråter och jämrar sig. Johannes passade inte och Jesus passade inte för folket. Johannes fastade - och honom tadlade folket för det, Jesus både åt och drack - men inte passade han i alla fall. Det är farligt, att också vi skall falla för denna frestelse och bara stå och se på och kritisera utan att det händer någonting. Vi borde handla resolut i överensstämmelse med vad Gud vill. Vänner! Det var det som Jesus åsyftade. Människorna hade hört Johannes och hans mäktiga budskap, men de hade i alla fall inte ändrat sinnen. Nu hade Jesus kommit, men de stod lika främmande för honom. Gud välsigne oss, vänner, att vi må söka oss fram till nådatronen och undfå frälsning.