De somnade

 Här följer ett utdrag från en väckelsepredikan hållen av Frank Mangs. Dess tidlösa allvarsamma budskap gäller i högsta grad även oss, i synnerhet vi som varit länge med på vägen och som leva nu och kom ihåg, Jesu tillkommelse är inte ett skrämmande hot, det är ett saligt hopp! Läs och begrunda.

" Jag satt en dag vid middagsbordet i ett hem i Danmark. Mannen, som jag gästade, var en kristen, och samtalet rörde sig om andliga ting. Kvällen förut hade jag predikat om de tio jungfrurna, och det var säkert detta som gjorde att min värd - mitt i måltiden - lade kniv och gaffel ifrån sig och försjönk i tankar. Efter några ögonblicks talande tystnad såg han på mig med en blick, som jag aldrig glömmer, och sa: "Broder, det är bara ibland, som jag är riktigt vaken. Och då är de andliga tingen så förunderligt verkliga: Gud - hans ord - frälsningen, evigheten - allting. Men det är bara under korta stunder. Sedan somnar jag igen, och allting blir overkligt på nytt." 

När han talat till punkt, var det min tur att göra en paus i måltiden. De få satserna hade träffat mig som dolkstygn. På ett oerhört sätt hade de avslöjat betydelsen av att vara en vaken kristen, och jag såg mig själv i långa stycken som en religiös sömngångare. Det skalv inom mig. Jag kände igen mitt eget innersta i mannens bekännelse.

Av egen erfarenhet visste jag, vad det vill säga att äga de andliga tingen flammande som eldslågor i själen. Jag visste, vad det betydde att på ett förnimbart sätt vara gripen av Gud. Men jag visste också av bitter erfarenhet, hur grådaskigt allting kunde bli ibland, när Gud och den himmelska världens verkligheter försvann som i en dunkel dimma. Mer än en gång hade jag fått ropa till min egen själ: Vakna upp och håll dig vaken! Och nu låter jag i Jesu namn det ropet gå vidare till andra. Jag hoppas att du känner, att jag inte vill vara din domare. Det har jag varken lust eller rättighet till. Jag vill bara vara en väktare, som medan jag själv kämpar emot strömmen ropar ut ett väckelsens budskap till mina medsyskon, som kämpa samma kamp som jag.

När man somnar, bli de andliga tingen så oerhört overkliga.

Känner du igen detta? Du tror att det finns en Gud, och du skulle inte ens för ett ögonblick vilja förneka hans existens. Men är Gud en levande verklighet för ditt medvetande? Förnimmer du hans närhet? - I ditt dagliga liv? - Vadhelst du gör och vadhelst du är? 

Var har du din Gud när du beder? Är han ett fjärran väsen bland nebulosorna eller är han dig närmare än allting annat? Kan du tala till honom lika förtroligt, som du talar med din allra bästa vän? Går du i anden alltid bedjande, därför att Gud är en sekundlig verklighet för ditt väsens allra innersta? Eller avlägger du bara artighetsvisiter hos honom?

När de andliga tingen fördunklas, bli istället många andra ting så mycket mera verkliga. Det går fullkomligt automatiskt detta - precis som mörkret blir reelt, när ljusen försvinner. De materiella tingen träda i förgrunden. En lyckad affär ger större glädje än frälsningen i Jesus Kristus; och en ekonomisk förlust svider djupare än förlusten av Guds välbehag. När himlen försvinner, kommer jorden att dominera.

Vårt eget jag blir så förfärligt ömtåligt. Vårt eget namn, vår egen ära, vår egen berömmelse och vårt anseende komma att betyda mycket mer än Kristi namn, ära och berömmelse. När Gud blir overklig, bli människorna omkring oss så mycket mera verkliga. Vi blir beroende av dem: frukta deras klander och följa deras exempel. I stället för att vara Jesu Kristi frigjorda tjänare bli vi förkrympta trälar under andra människor.

Då en kristen somnar, blir också tron på Jesu tillkommelse overklig - precis som det gick för de tio jungfrurna. Under sång och spel vände de en gång ryggen till världen och gick ut för att möta brudgummen. De trodde att han skulle komma, och budskapet om hans tillkommelse var aktuellt på den tiden. 

Men han dröjde - mycket längre än de hade beräknat. Aftonen blev sen, stämningen domnade bort, sången tystnade. Själva atmosfären verkade bedövande, och en efter en i jungfruskaran sjönk sakta samman i den bekvämast möjliga ställningen och började nicka. Exemplet smittade, och snart var hela hopen försänkt i djup sömn.

"Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade".

I den första kristna församlingen var tron på Kristi tillkommelse mycket stark. Somliga av församlingsmedlemmarna hade varit med på toppen av Oljeberget, när Herren Jesus for hem till sin Far igen. De mindes skyn, som dolde honom för deras blickar, och de kom ihåg de himmelska sändebuden, som sa: "Denne Jesus skall komma igen, på samma sätt, som ni har sett honom fara upp till himlen."

De väntade hans ankomst redan under den apostoliska tiden: "Vi som då leva - skall förvandlas och ryckas bort på skyar, Herren till mötes." Dagen och stunden visste de inte, men de levde i en ständig väntan. Därför brukade de som hälsningsord: "Mara´na ta." - "Du vår Herre kom!"

Klandra dem inte för denna heliga förbidan. Detta är ju normaltillståndet hos en verklig kristen. Är det underligt, om den unga bruden väntar sin brudgum, när han har skrivit och talat om, att han snart skall komma för att hämta henne till sitt nybyggda hem? Nej, det är bara naturligt. Vore hon likgiltig för hans ankomst, så hade hon inte ett äkta brudesinne.

Under andliga väckelsetider har ofta nog talet om Herrens tillkommelse vunnit en ny aktualitet. Man talade om det stora ämnet, inte för att sätta tumskruv på syndare och skrämma dem in i Guds rike, utan man var ända ned i själens innersta djup gripen av denna underbara sanning. Herrens Ande hade gjort den levande. Man väntade Jesus.

Men då sömnaktighetens Ande lägrar sig över Guds församling - då tystnar också talet om att Jesus skall komma igen. Man tror det knappt. Och tror man, så är det bara teoretiskt. Man blygs att tala om det. Och det ser ut som om vi skulle ha kommit dit nu.

Under de senare åren har jag gång på gång ställt denna fråga till evangelii förkunnare inom olika läger och i olika länder: "Kan du med samma kraft och frimodighet tala om Jesu tillkommelse nu som för tjugo år sedan? Och vinner budskapet samma gensvar nu som då?" Av alla dem jag frågat, finns bara en som svarat ja. Alla andra har sagt ett bestämt nej.

Kanske Norge utgör det enda undantaget. Men så är också Norge det enda land jag känner över vilket väckelsens ande vilar.

Hur var det Jesus sa, att det skulle bli? Jo, "i en stund då ni inte väntar det, skall Människosonen komma." Det var inte världen som skulle upphöra att vänta, utan de kristna.

Det är ganska underligt att Herren Jesus har målat sin kyrkas framtid i så mörka färger, när det gäller denna tidsålder. Han kom ju som en revolutionär, men han förutsade redan från början att revolutionen, mänskligt sett, skulle rinna ut i sanden. Han kom med en ny religion, men predikade att den skulle misslyckas att genomsyra världen. Ja, han förutsade till och med att hans egna anhängare skulle svika honom till slut - inte bara under hans jordeliv, utan mot denna tidsålders avslutning.

En revolutionsledare, som talar så, måste antingen sakna all psykologisk blick eller också vara omutligt ärlig. Antingen visste han inte, hur han skulle ta människorna, eller också vägrade han konsekvent att låta lögnen tjäna sina syften.

Herren Jesus var psykolog: "Han visste vad som var i människan." Men han kom inte för att med psykologiska knep skaffa sig anhängare. Han kom för att giva världen en omutlig och oavtrubbad sanning. Därför handlade han som han gjorde.

Han förutsade mycket bestämt att den andliga försoffningen skulle bli den dominerande atmosfären bland hans bekännare i denna tidsålders afton.

"Då skall det vara med himmelriket såsom när tio jungfrur gick ut för att möta brudgummen. - Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade."

Jag tror inte att vi få pressa det uttrycket så hårt, att vi påstå att ingen kristen kommer att vara vaken vid Herrens ankomst. Det är att gå för långt. Men jag tror, att vi ha det allmänna tillståndet i Guds församling beskrivet i liknelsen om de tio jungfrurna. Och det är ett tillstånd av sömn. Det kommer alltså att vid den tiden bli ovanligt att möta en verkligt vaken kristen: en människa, för vilken de andliga tingen är verkliga, en som av hela sitt hjärta väntar Herren, och som lever för att hjälpa andra att bli redo för hans tillkommelse. Svara bara nu på en enda fråga: Är inte en sådan människa redan nu ett stycke av ett fenomen i många kristna kretsar?

Somliga av oss se allt detta. Vi erkänna att det är sant. Vi sörjer över tillståndet, men sakna kraft att föda fram en ny väckelse. Och många ha somnat så grundligt, att de förlorat förmågan att se det verkliga tidsläget. Man lever på falsk optimism och söker intala sig själv att allt är bra. Man har upphört att reagera, och kanske detta är det värsta av allt.

Vi ha hört Herrens order - många gånger. - Vi ha uppfångat budskapet från den eviga världen. Gud har talat Han har befallt oss att lägga om rodret och höja kursen, men vi har inte orkat handla. Vi ha hört allt, men precis som man hört det i sömnen.

Och i detta nu träder bilden av individ efter individ och församling efter församling fram för min inre syn. Gud har gjort ansatser att gripa dem. Den helige Andes kraft har varit förnimbart verksam. Men varken individen eller församlingen orkade öppna dörren och släppa in Livets Ande. Somliga blev förargade, vände sig i sömnen och sjönk djupare in i drömmarnas rike. Nu rullar utvecklingen vidare i samma spår. Vi är tvingade att följa med, att skjuta på och hjälpa till, bara därför att vi ha förlorat förmågan att reagera på ett rätt sätt.

" Det lönar sig inte längre att tala med min församling om väckelse och personligt själavinnande" sade en bekymrad församlingsföreståndare till mig för en tid sedan, "det budskapet biter inte mera"

Jag fruktar, att vi ha kommit dit, där judafolket hade hamnat före den stora katastrofen. Johannes Döparen kom, men han kastades i fängelse. Kristus kom, men han blev korsfäst. Den helige Ande kom, men folket i stort vägrade att vända om. Och så mognade nationen för undergång. 

Guds sista varnande budbärare till Juda och Jerusalem tycks ha varit en mycket underlig man, som under sju års tid uppträdde i Jerusalem. I synnerhet vid de stora högtiderna och då den religiösa stämningen var som högst, brukade han träda fram och ropa sitt: "Ve, ve Jerusalem!" Han blev gripen, slagen och misshandlad, men sade aldrig ett ord till sitt försvar. Landshövdingen lät gissla honom tills benknotorna syntes, men han sa inget annat än: "Ve, ve Jerusalem!" Belägringen av staden hade börjat. De romerska krigsmaskinerna slungade stenblock mot stadsmurarna. Det var hungersnöd i stan, och blodet flöt i strömmar. Gata upp och gata ner sprang den underlige mannen och ropade sitt " Ve, Jerusalem, ve folket och ve helgedomen!" Plötsligt stannade han och ropade: "Ve, ve även mig själv!". Och medan orden ännu var på hans läppar blev den profetiska tungan för alltid tystad av en sten från en av de romerska kastmaskinerna.

Det var Guds sista budskap, men även det ljöd förgäves. Man sov så djupt, att man inte orkade vända sig till Gud."