Kaktuskristna

 En måhända märklig rubrik, men vid närmare eftertanke tror jag de flesta av oss - någon gång under livet - mött människor som kunde kallas för kaktuskristna. Människor, som varit lik kaktusen, taggiga, törniga, men innerst inne framme vid roten har det likväl funnits något gott. När du väl har lärt känna en sådan människa, har du upptäckt att innanför allt som sticks och verkar motbjudande finns -trots allt - en god stam. Men vägen till deras hjärtan blev allt annat än bekväm och gemytlig, du fick många gånger känna på hur taggarna stack till - och det gjorde ont, ibland väldigt ont. Ändå uppväger en inre harmoni då du tänker tillbaka på den tid som gått sedan du mötte personen ifråga.

Kaktusen trivs i värme och mina tankar går osökt till de stora kaktusarna som växer vilt ute i den torra öknen. De behöver inte så mycket vatten och fukt, utan klarar sig själva länge. Hur är det då med den kaktuskristne? Han har ofta fått fostrats i ensamhet och under förhållanden som inte alltid varit så gynnsamma. Vid första anblick kan han verka näst intill anskrämlig och motbjudande, en udda figur som vandrat sin egen väg vid sidan om den stora allfartsvägen. Hans resa på tidens hav har ofta inneburit umbäranden och avsaknad från det vi själva så ofta tar för givet och självklart och seglatsen har inneburit mycket ensamhet, motgångar och stormar. Sällan har han seglat under bekvämlighetsflagg och butterhet och bitterhet har oundvikligen stört hans kurs.

Ökenlivet har fostrat fram den karga karaktär vars stam dessvärre hindrats av ett yvigt, taggigt skal som hindrar närmare förbindelse med källan. De allra flesta gör inga närmare försök att komma dessa människor in på livet, priset är för högt. Dock finner den som lyckas överbrygga taggarnas område, en vän vars vänskap är något speciellt, något unikt och något som ger lön för mödan.

Det var dessa människor som Jesus kom för att befria och tillföra tills sitt rike, de vilka inte alltid passerade in i det samhälle de levde i och ofta blev missförstådda av dem som själva inte drabbats av livets obarmhärtiga drabbningar. De som uppfattades som annorlunda, kantiga eller omöjliga.

För Gud finns inga hopplösa fall. Fast vi är - mer eller mindre - taggiga, spretiga eller rent av svårhanterliga, vill han ändå äga gemenskap med oss, fira måltid med oss ​​och glädja sig med oss. Trots att livet ibland ter sig dunkelt, svårt att förstå och orättvist är det ändå bäst och tryggast att vandra nära honom. Han har ju aldrig lovat oss guld och gröna skogar, däremot har han lovat att vara med oss ​​alla dagar intill tidens ände. Med den förtröstan får vi gå den smala väg genom livet. Och lik kaktusen som växer i öknen växa till i tron ​​på honom som Gud har sänt. Visserligen kaktuskristen men benådad genom Lammets dyra blod.