Jesus förkunnar sitt lidande

 Snart är det påsk. Den period vi nu lever i - om vi följer kyrkoåret - kallas för passionstiden. Nathan Söderblom var måhända kontroversiell i många frågor, men då jag läser vad han skriver i passionstid, tror jag ändå hans tankar har värde för oss och väljer härmed att delge dem:

"Jesus måste klarlägga saken för de tolv. Då han blivit förvissad om sin kallelse att vara Guds Messias, inställde sig med nödvändighet tanken, att han borde vara den frihetshjälte eller undergörare, som folket väntade. Den tanken blev för Jesus en frestelse, som han övervann. Men den levde obruten kvar hos lärjungarna. Jesus hade använt två ljusa, stora tillfällen till att yppa för dem Messiaskallets hemlighet, som inte kött och blod, utan hans Fader i himlen uppenbarat för honom. Det skedde första gången efter Petrus bekännelse. När Mästaren vågade fråga; "Vem tror ni mig vara?" och fick svaret: "Du är Kristus, levande Guds Son", förbjöd han dem visserligen strängt att för någon säga detta om honom, men glädjen vidgade hans bröst och han betygade: "Salig, är du Simon, Jonas´ son, ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Far, som är i himlen." Nu var ögonblicket gynnsamt. Han begynte undervisa dem om Människosonens lidande. Men Petrus motsade honom ivrigt, han sökte döda dylika dystra och i lärjungens tycke halvt hädiska griller i Mästarens själ. Då hände något otroligt. Den betrodde lärjungen fick höra det stränga ordet, att den onde själv talade genom hans mun. "Gå bort, Satan, stå mig icke i vägen, ty dina tankar är inte Guds tankar, utan människotankar." ( Matt: 16 )

Efter förklaringen på berget sökte Jesus åter igen bibringa lärjungarna något av de skrämmande gudstankarna. Den saliga stunden borde ha ökat deras andekraft och mottaglighet. Johannes Döparen tolkades av Jesus djärvt som den Elias, vilken måste komma före Messias (Matt.17:12). Döparens öde borde undervisa dem, liksom det undervisat Jesus själv om Människosonens eget öde, att han skulle lida mycket och bli föraktad. När de gick därifrån och vandrade i hemlighet genom Galileen (Mark.9:30), fortsatte han att tala till sina lärjungar om att Människosonen skulle överlämnas i människors händer och dödas och uppstå igen.

Idag höra vi tredje gången om lidandet. Nu var beslutet fattat. Vandringen begynte, vandringen som skulle sluta på Golgata. Varje Jesu lärjunge och vän måste följa honom på den vandringen. Kristi kyrka och församling bereder sig varje kyrkoår att besinna passionen till sin bättring och frälsning, till sin förkrosselse och till sin eviga glädje. Men än viktigare än passionstidens betraktelse och den korsfästes tillbedjan är själens egen erfarenhet av Frälsarens lidandesväg.

"Se, vi går nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skall döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna, och dessa skall begabba honom och bespotta honom och gissla honom och döda honom; men tre dagar därefter skall han uppstå igen."


Hur visste Jesus att pina och död väntade honom i Jerusalem? 

Översteprästernas och de skriftlärdes beteende hade inte lämnat honom i ovisshet. Det var inte endast en personlig förföljelse mot den obekväme sanningssägaren, det var hos dem även månhet om religionens bud, det var den välvisa kyrkopolitikens och fosterlandskärlekens omtanke. Man måste röja ur vägen en man, vilken i deras ögon omstörtade allt vad heligt var och bragte folket i olycka.

Johannes Döparens öde talade också ett tydligt språk. Men vissheten hade Jesus fått inte blott genom att betrakta händelsernas gång och de maktägandes avsikter. Historien undervisade honom. De heliga skrifterna berättade om hur vingårdsmännen hade misshandlat och dödat de tjänare, profeterna, som vingårdens herre sände till dem för att hämta vingårdens frukt. Bättre skulle inte Sonen mottagas, när han till sist blev skickad (Mark.12). Om Herrens tjänst och lidandets gåta läste Jesus hos profeterna förunderliga ting. Jesus åberopar för lärjungarna vad som står skrivet om Människosonen, att han skall lida mycket och bli föraktad. Han åsyftade sådana skriftställen som Jesajabokens femtiotredje kapitel och den tjugoandra psalmen, i vilkens klagorop "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" då Jesus på korset utgöt sin ångest. Hur hade inte dessa skriftställen sysselsatt Jesu tankar. "Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom för en man skyler sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet. Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade (Jes.53:3-5). Sådan var Guds tjänares lott. Under själens kamp hade utvalda gudsmän bland Gamla Förbundets fromme erövrat sådan bitter visshet. Tankens och bönens Jabboksenvig (1Mos.32:26) med lidandets gåta avspeglar sig hos Hosea, i Jobsboken, i psalmerna 37, 39 och 73, hos Jeremia, hos Jesaja, särskilt kapitel 40-65, den store profet, med rätta kallad för Gamla Förbundets evangelist.

Jesu himmelske Far hade uppenbarat för honom, att Herrens tjänare, av den vedermöda hans själ har utstått, skall se frukt. Tre dagar efter det han har blivit dödad, skall han uppstå igen. Döden förmår inte behålla honom i sitt våld. Både lidandets gåta och dödens mörker hade omsider öppnat sina portar för de själar i Israel, som klappade oförtrutet på. Men först i Frälsaren blir lidandets plats i Guds hushållning klart uppenbarad och döden äntligt övervunnen."


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ny bok: De svarade JA på kallelsen

Två viktiga ord !

En dikt