" Genom tro hörsammade Abraham, då han blev kallad att utgå till en plats, som han skulle få till arvedel, och han gick ut, icke vetande, vart han skulle komma. Genom tro blev han en främling i löftets land, såsom i ett främmande, och bodde i tält med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte. Ty han väntade en stad, som har grundvalarna, vilkens byggmästare och upphovsman Gud är" ( Hebr. 11: 8-10 )
Abraham, denne trons apostel, han trodde Gud och detta räknade honom till rättfärdighet. ( Jak. 2:23 ) Rätt ofta, då det är tal om någon som har stor tro, då omnämns exemplet Abraham som med rätta kallas för trons fader. Utan att veta, vart han skulle, bröt han upp och gick ut i tro tillsammans med sin familj och sina tjänare. De var på vandring och övernattade i tält. Herren ledde dem ett steg i sänder.
Hur har vi det idag? Bor vi liknelsevis i tält som gäster och främlingar, eller planterar vi vår hydda tryggt i jordens mylla? Har vi vår blick riktad mest på det jordiska eller det himmelska? Känns frågan rentav obekväm? Gud unnar dig ett fridfullt, vackert inrett, idylliskt boende, det är inte det frågan handlar om. Men är du redo att lämna allt och flytta upp till högre ort om Jesus kommer? Lever du som pilgrim eller som bofast nybyggare? Väntar du honom eller säger du; min Herre kommer inte så snart!
Jag hörde nyligen en predikant, - han är fortfarande verksam så det är inte endast hemgångna vittnen som citeras på denna blogg - berätta om hur han tillsammans med sin hustru var ute och campade i Norrland. De väntade på att det skulle mörkna, så de kunde slå sig till ro, men sommarnätterna är ju som bekant ljusa däruppe. Sent omsider fann de en vacker plats där sjön blänkte mellan fjällen. De kände sig lyriska då de reste upp sitt lilla tvåmannatält och sade till varandra; att här stannar vi en stor del av morgondagen, vandrar i fjällen och njuter av dess panorama-utsikt, badar i sjön och tar det semesterlugnt. Men då morgonen grydde och predikanten drog ner dragkedjan till tältets ingång mötte han något som surrade i luften. Massor av mygg. Frukosten åts upp i ilfart och det lilla tältet packades ihop i blixtens hastighet och med en rivstart lämnade de den plats som hade verkat så idyllisk kvällen innan.
Är inte detta en bild på, hur trevligt och harmoniskt vi än ha det härnere, så finns ett hemland som väntar på oss, då de "antikristliga myggsvärmarna" blir för besvärliga.
Abraham bodde i tält, på genomresa, som gäst och främling. Vågar vi också göra likadant? Eller måste det myggsvärmar till för att få oss att vilja lämna den här världen? Himlen är ju trots allt vårt rätta hemland. Eller måste den här jorden bli - i denna yttersta tid - en ogästvänlig plats lik den trakt där Lars Levi Laestadius växte upp i, som någon kallade för "myggornas huvudstad och dess rätta fädernesland" för att vi skall känna oss redo för flytt.
Vänner, " Och fastän alla dessa genom tron ha fått sitt vittnesbörd, undfick de ändå inte vad utlovat var; ty Gud hade åt oss utsett något bättre, på det att de inte oss förutan skulle bli fullkomnade" ( Hebr. 11: 39-40 ). Detta väntar vi på. Den ljusnande framtid är vår!
Loven Herren, loven Herren, alla fromma, ty för oss han allting väl beställt. Frälst oss med mäktig hand Löst alla syndens band Jubla, o Israel i dina tält!
Kommentarer
Skicka en kommentar