Vad betyder Gud för dig när allt kommer kring? Många tycker dessvärre att Han är naturligtvis det viktigaste i mitt liv. Varför ser vi då så lite av Guds uppenbarade rike mitt ibland oss? Jag tror inte att jag är ensam om att brottas med dessa frågor.
Är vi sammanlänkade till Kristus eller är vi fria? Ett intressant spörsmål? Låt oss i all korthet se på tre olika människotyper som du säkert sett under livets gång.
Den första går, under sin vandring härnere, såsom hade han ett osynligt koppel till vår Herre. Ser honom i första hand som en sträng tillrättavisande Fader, som inte låter människan ha roligt, som väntar på att så fort du kommer något längre från vägen, då drar han till - och du känner din tro nästan som en tvångströja mot kroppen. Det mesta är synd, helighetsallvaret ligger som en tung mantel över ryggen och att kalla honom "Abba, Fader" blir alldeles för närgånget. Frälsningen skall mer eller mindre förtjänas, genom goda gärningar, en krävande moral och idogt, ständigt arbete. Det är som att ro båten i stark motvind, det hela går ytterst tungrott.
För den andre är förhållandet fullständigt ombytt. Här är det JAG som är kapten på skutan och Gud blir nästan såsom en betjänt jag håller i koppel, i alla fall en "mister James" som kommer så fort jag trycker på klockan. Högsta, bästa service, naturligtvis. Inte en tanke på att jag någon gång på något sätt skulle behöva lida eller uppoffra något för min tros skull. Nej då, Gud skall utan förbehåll välsigna mig eftersom han har råd till det. Kanske har du mött en sådan människa under ett möte där han/hon mer eller mindre kommenderar Gud i sina böner. Det gäller ju att visa upp för de andra vilken tro jag har, hur frimodig jag är och hur "viktig" jag är för hans rike.
Den tredje personen går lös och ledig utan koppel vid Herrens sida. Han låter Gud bestämma sin väg. Han hör sin Herres röst ifall han skulle komma för långt bort från vägen och har inga som helst planer på att rymma - ut i periferin - mot någon "efterlängtad frihet". Han vet att det är tryggast i fadershuset där han får sin omvårdnad tillgodosedd, i en nära tillitsfull relation med sin Far. Lycklig, harmonisk vandrar han fram genom livet, tacksam och nöjd med sin lott och föga bekymmersam om framtidens utmaningar. Han har ju sin Far att rådfråga, när det behövs.
I mer eller mindre mån - tror jag - känner vi igen oss själva - på något vis - i ovannämnda karaktärer. Köttsliga och andliga. När solen skiner, när livet leker och framtiden lyser ljus och lockande, då är det inte svårt att vandra nära Herren. Eller vill du då gå din egen väg, bli din egen lyckas smed och det där med Gud, behöver jag inte nu. Jag klarar det så bra själv.
Däremot, när det stormar, sjukdomen slår till, döden klappar på, pengarna sinar och de tidigare så trogna vännerna lyser med sin frånvaro. Livet är mest en tuff kamp och motgångarnas berg växer rätt framför näsan på dig. Vänder du dig då först till Gud, när din egen kraft ej mer räcker till, eller vill du inte alls ha med honom att göra. Han är ju så orättvis. Kom ihåg att i de mörkaste stunderna, i den ensammaste kampen - då bär han dig. Då du inte orkar bedja, allra minst strida, då får du endast viska namnet Jesus. Han lämnar dig inte ensam på den karga klippan, han bär dig tills du står med fötterna på stadig mark. Och minns, min vän, hur mörkt det än ser ut - det kommer att ljusna, På natt följer dag.
Det ljusnar om du beder, hur mörkt det annars är!
Kommentarer
Skicka en kommentar