Fortsätt till huvudinnehåll

Tre människotyper, vem är du?

 Vad betyder Gud för dig när allt kommer kring? Många tycker dessvärre att Han är naturligtvis det viktigaste i mitt liv. Varför ser vi då så lite av Guds uppenbarade rike mitt ibland oss? Jag tror inte att jag är ensam om att brottas med dessa frågor. 

Är vi sammanlänkade till Kristus eller är vi fria? Ett intressant spörsmål? Låt oss i all korthet se på tre olika människotyper som du säkert sett under livets gång.

Den första går, under sin vandring härnere, såsom hade han ett osynligt koppel till vår Herre. Ser honom i första hand som en sträng tillrättavisande Fader, som inte låter människan ha roligt, som väntar på att så fort du kommer något längre från vägen, då drar han till - och du känner din tro nästan som en tvångströja mot kroppen. Det mesta är synd, helighetsallvaret ligger som en tung mantel över ryggen och att kalla honom "Abba, Fader" blir alldeles för närgånget. Frälsningen skall mer eller mindre förtjänas, genom goda gärningar, en krävande moral och idogt, ständigt arbete. Det är som att ro båten i stark motvind, det hela går ytterst tungrott.

För den andre är förhållandet fullständigt ombytt. Här är det JAG som är kapten på skutan och Gud blir nästan såsom en betjänt jag håller i koppel, i alla fall en "mister James" som kommer så fort jag trycker på klockan. Högsta, bästa service, naturligtvis. Inte en tanke på att jag någon gång på något sätt skulle behöva lida eller uppoffra något för min tros skull. Nej då, Gud skall utan förbehåll välsigna mig eftersom han har råd till det. Kanske har du mött en sådan människa under ett möte där han/hon mer eller mindre kommenderar Gud i sina böner. Det gäller ju att visa upp för de andra vilken tro jag har, hur frimodig jag är och hur "viktig" jag är för hans rike.

Den tredje personen går lös och ledig utan koppel vid Herrens sida. Han låter Gud bestämma sin väg. Han hör sin Herres röst ifall han skulle komma för långt bort från vägen och har inga som helst planer på att rymma - ut i periferin -  mot någon "efterlängtad frihet". Han vet att det är tryggast i fadershuset där han får sin omvårdnad tillgodosedd, i en nära tillitsfull relation med sin Far. Lycklig, harmonisk vandrar han fram genom livet, tacksam och nöjd med sin lott och föga bekymmersam om framtidens utmaningar. Han har ju sin Far att rådfråga, när det behövs.

I mer eller mindre mån - tror jag - känner vi igen oss själva - på något vis -  i ovannämnda karaktärer. Köttsliga och andliga. När solen skiner, när livet leker och framtiden lyser ljus och lockande, då är det inte svårt att vandra nära Herren. Eller vill du då gå din egen väg, bli din egen lyckas smed och det där med Gud, behöver jag inte nu. Jag klarar det så bra själv.

Däremot, när det stormar, sjukdomen slår till, döden klappar på, pengarna sinar och de tidigare så trogna vännerna lyser med sin frånvaro. Livet är mest en tuff kamp och motgångarnas berg växer rätt framför näsan på dig. Vänder du dig då först till Gud, när din egen kraft ej mer räcker till, eller vill du inte alls ha med honom att göra. Han är ju så orättvis. Kom ihåg att i de mörkaste stunderna, i den ensammaste kampen - då bär han dig. Då du inte orkar bedja, allra minst strida, då får du endast viska namnet Jesus. Han lämnar dig inte ensam på den karga klippan, han bär dig tills du står med fötterna på stadig mark. Och minns, min vän, hur mörkt det än ser ut - det kommer att ljusna, På natt följer dag. 

Det ljusnar om du beder, hur mörkt det annars är!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ny bok: De svarade JA på kallelsen

Min nya bok De svarade JA på kallelsen finns nu att förbeställa från Midnattsropet Förlag.  https://midnattsropet.se/produkt/de-svarade-ja-pa-kallelsen/  Från bokens baksida:  Följ med på en spännande tidsresa och möt 24 gudsmän och kvinnor som tjänade Gud på olika områden och platser under arton och nittonhundratalet.  Fattigdom, lidande och förföljelse hindrade inte dem att fullfölja sin kallelse. Denna bok vill förmedla hopp till efterföljare i vår nu så oroliga tid!

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Två viktiga ord !

      I mitt förra inlägg skrev jag något om den brustna förlåten. Ordet förlåt har två betydelser, dels det stora skynket i templet i Jerusalem, men ofta är det något annat vi tänker på då vi hör ordet förlåt. Betoningen är visserligen olika i det talade språket jämfört med det skrivna. Ändå är betydelsen av orden av stort evighetsvärde. Den brustna förlåten och försoningens betydelse tog jag upp i mitt förra inlägg. Utan den skulle vi inte nå himlen. Den andra betydelsen av ordet förlåt har även det konsekvenser för evigheten. Att förlåta sin nästa. När jag var ung tänkte jag ibland att nu har vi kommit så långt i vår överlåtelse att det där med förlåtelse det är inte så viktigt längre. Ack hur fel jag hade!  På samma sätt kunde jag tycka att bedja Fader Vår bönen mest var något religiöst, något som kyrkliga och "halvfromma" höll på med. Vi som tillhörde t.ex pingströrelsen eller var med i maranata behövde inte bedja den bönen eftersom vi var så "fria". Jag tror a