Fortsätt till huvudinnehåll

Manna i öknen

 Du har säkert hört talas om mannat i öknen. Under Israels folks stora exodus-uttåg från Egypten under ledning av Moses vandrade folket runt 40 år i öknen. Av fullt förståeliga skäl knorrade man och det var absolut ingen åtråvärd uppgift att vara banérförare för dessa. Matfrågan, hur skulle exempelvis den lösas? De befann ju sig långt borta från odlade åkermarker och hur många villebråd måste inte fällas för att mätta den mångtusende folkskaran. Moses fick lov att vända sig till Gud.

När morgonen grydde låg något som liknade rimfrost på marken. ( 2 Mos 16: 14 ). Folket förstod ej vad det var, detta manna, som tillrett blev en slags honungskaka. ( 2 Mos 16:31 ). Ibland reflekterar vi inte över vad mannat var för något, utan tänker lätt att det där var någon " billig nödlösning för gnällspikarna". Det var inte alls frågan om någon fängelseföda, att leva på vatten och bröd ungefär. Nej, inte alls. Gud sände dem riktig mat, närapå som att duka upp ett restaurangbord - mitt i öknen. När Herren välsignar gör Han det ordentligt, utan att alla gånger ta hänsyn till om du förtjänar det eller inte.

Ändå blev folket efter ett tag trött på den enahanda födan. De ville ha den Egyptiska kosten tillbaka; fisk, gurka, melon, purjolök, rödlök, vitlök och kött ( märk sådant vi fortfarande äter idag ). Moses och Herren hade en dispyt  med varandra ( 4 Mos kap 11 ). Sedan fick de kött en månad, i sådana mängder att de verkligen tröttnade på födan. Gud gav dem, om än ytterst motvilligt vad de begärde. Konsekvenserna fick de stå för själva. 

Visst känner vi igen oss i denna berättelse. I tider som dessa vi nu lever i, med ofrivillig isolering och en oviss framtid framför oss, blir vi lätt missnöjda, längtar tillbaka till det som varit och Gud känns måhända avlägsen.

Gud har inte glömt oss, inte alls. Men se, ibland har Han sina tidtabeller och bönesvaret dröjer. Och Han h a r omsorg om oss på samma sätt som markens liljor och himlens fåglar. Om han under gamla förbundets dagar tog hand om sitt ofta olydiga folk, - hur mycket mer - skall Han då inte nu i nya förbundets tidsålder löna den som söker Honom. Ge inte upp, om än svaret dröjer. Förbida Hans tid. Det är inte lätt på något vis, det behövs inte så mycket innan vi blir otåliga och överväger att ge upp. Låt oss inte blott tala om att gå till Herren utan fastmer praktisera det i handling.

Ja, Jesus är vår klippa i ökenland, i ökenland, i ökenland. ja, Jesus är vår klippa i ökenland Ett fäste uti stormens tid.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ny bok: De svarade JA på kallelsen

Min nya bok De svarade JA på kallelsen finns nu att förbeställa från Midnattsropet Förlag.  https://midnattsropet.se/produkt/de-svarade-ja-pa-kallelsen/  Från bokens baksida:  Följ med på en spännande tidsresa och möt 24 gudsmän och kvinnor som tjänade Gud på olika områden och platser under arton och nittonhundratalet.  Fattigdom, lidande och förföljelse hindrade inte dem att fullfölja sin kallelse. Denna bok vill förmedla hopp till efterföljare i vår nu så oroliga tid!

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Två viktiga ord !

      I mitt förra inlägg skrev jag något om den brustna förlåten. Ordet förlåt har två betydelser, dels det stora skynket i templet i Jerusalem, men ofta är det något annat vi tänker på då vi hör ordet förlåt. Betoningen är visserligen olika i det talade språket jämfört med det skrivna. Ändå är betydelsen av orden av stort evighetsvärde. Den brustna förlåten och försoningens betydelse tog jag upp i mitt förra inlägg. Utan den skulle vi inte nå himlen. Den andra betydelsen av ordet förlåt har även det konsekvenser för evigheten. Att förlåta sin nästa. När jag var ung tänkte jag ibland att nu har vi kommit så långt i vår överlåtelse att det där med förlåtelse det är inte så viktigt längre. Ack hur fel jag hade!  På samma sätt kunde jag tycka att bedja Fader Vår bönen mest var något religiöst, något som kyrkliga och "halvfromma" höll på med. Vi som tillhörde t.ex pingströrelsen eller var med i maranata behövde inte bedja den bönen eftersom vi var så "fria". Jag tror a