Manna i öknen

 Du har säkert hört talas om mannat i öknen. Under Israels folks stora exodus-uttåg från Egypten under ledning av Moses vandrade folket runt 40 år i öknen. Av fullt förståeliga skäl knorrade man och det var absolut ingen åtråvärd uppgift att vara banérförare för dessa. Matfrågan, hur skulle exempelvis den lösas? De befann ju sig långt borta från odlade åkermarker och hur många villebråd måste inte fällas för att mätta den mångtusende folkskaran. Moses fick lov att vända sig till Gud.

När morgonen grydde låg något som liknade rimfrost på marken. ( 2 Mos 16: 14 ). Folket förstod ej vad det var, detta manna, som tillrett blev en slags honungskaka. ( 2 Mos 16:31 ). Ibland reflekterar vi inte över vad mannat var för något, utan tänker lätt att det där var någon " billig nödlösning för gnällspikarna". Det var inte alls frågan om någon fängelseföda, att leva på vatten och bröd ungefär. Nej, inte alls. Gud sände dem riktig mat, närapå som att duka upp ett restaurangbord - mitt i öknen. När Herren välsignar gör Han det ordentligt, utan att alla gånger ta hänsyn till om du förtjänar det eller inte.

Ändå blev folket efter ett tag trött på den enahanda födan. De ville ha den Egyptiska kosten tillbaka; fisk, gurka, melon, purjolök, rödlök, vitlök och kött ( märk sådant vi fortfarande äter idag ). Moses och Herren hade en dispyt  med varandra ( 4 Mos kap 11 ). Sedan fick de kött en månad, i sådana mängder att de verkligen tröttnade på födan. Gud gav dem, om än ytterst motvilligt vad de begärde. Konsekvenserna fick de stå för själva. 

Visst känner vi igen oss i denna berättelse. I tider som dessa vi nu lever i, med ofrivillig isolering och en oviss framtid framför oss, blir vi lätt missnöjda, längtar tillbaka till det som varit och Gud känns måhända avlägsen.

Gud har inte glömt oss, inte alls. Men se, ibland har Han sina tidtabeller och bönesvaret dröjer. Och Han h a r omsorg om oss på samma sätt som markens liljor och himlens fåglar. Om han under gamla förbundets dagar tog hand om sitt ofta olydiga folk, - hur mycket mer - skall Han då inte nu i nya förbundets tidsålder löna den som söker Honom. Ge inte upp, om än svaret dröjer. Förbida Hans tid. Det är inte lätt på något vis, det behövs inte så mycket innan vi blir otåliga och överväger att ge upp. Låt oss inte blott tala om att gå till Herren utan fastmer praktisera det i handling.

Ja, Jesus är vår klippa i ökenland, i ökenland, i ökenland. ja, Jesus är vår klippa i ökenland Ett fäste uti stormens tid.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ny bok: De svarade JA på kallelsen

Två viktiga ord !

En dikt