Fortsätt till huvudinnehåll

Manna i öknen

 Du har säkert hört talas om mannat i öknen. Under Israels folks stora exodus-uttåg från Egypten under ledning av Moses vandrade folket runt 40 år i öknen. Av fullt förståeliga skäl knorrade man och det var absolut ingen åtråvärd uppgift att vara banérförare för dessa. Matfrågan, hur skulle exempelvis den lösas? De befann ju sig långt borta från odlade åkermarker och hur många villebråd måste inte fällas för att mätta den mångtusende folkskaran. Moses fick lov att vända sig till Gud.

När morgonen grydde låg något som liknade rimfrost på marken. ( 2 Mos 16: 14 ). Folket förstod ej vad det var, detta manna, som tillrett blev en slags honungskaka. ( 2 Mos 16:31 ). Ibland reflekterar vi inte över vad mannat var för något, utan tänker lätt att det där var någon " billig nödlösning för gnällspikarna". Det var inte alls frågan om någon fängelseföda, att leva på vatten och bröd ungefär. Nej, inte alls. Gud sände dem riktig mat, närapå som att duka upp ett restaurangbord - mitt i öknen. När Herren välsignar gör Han det ordentligt, utan att alla gånger ta hänsyn till om du förtjänar det eller inte.

Ändå blev folket efter ett tag trött på den enahanda födan. De ville ha den Egyptiska kosten tillbaka; fisk, gurka, melon, purjolök, rödlök, vitlök och kött ( märk sådant vi fortfarande äter idag ). Moses och Herren hade en dispyt  med varandra ( 4 Mos kap 11 ). Sedan fick de kött en månad, i sådana mängder att de verkligen tröttnade på födan. Gud gav dem, om än ytterst motvilligt vad de begärde. Konsekvenserna fick de stå för själva. 

Visst känner vi igen oss i denna berättelse. I tider som dessa vi nu lever i, med ofrivillig isolering och en oviss framtid framför oss, blir vi lätt missnöjda, längtar tillbaka till det som varit och Gud känns måhända avlägsen.

Gud har inte glömt oss, inte alls. Men se, ibland har Han sina tidtabeller och bönesvaret dröjer. Och Han h a r omsorg om oss på samma sätt som markens liljor och himlens fåglar. Om han under gamla förbundets dagar tog hand om sitt ofta olydiga folk, - hur mycket mer - skall Han då inte nu i nya förbundets tidsålder löna den som söker Honom. Ge inte upp, om än svaret dröjer. Förbida Hans tid. Det är inte lätt på något vis, det behövs inte så mycket innan vi blir otåliga och överväger att ge upp. Låt oss inte blott tala om att gå till Herren utan fastmer praktisera det i handling.

Ja, Jesus är vår klippa i ökenland, i ökenland, i ökenland. ja, Jesus är vår klippa i ökenland Ett fäste uti stormens tid.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Tag inte vilddjurets märke av bekvämlighet

 "Här gäller det för de heliga att ha ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus" (Upp.14:12) De flesta - även de som inte kan så mycket ur bibeln eller har någon gudstro att tala om - har hört talas om märket i handen och på pannan. Teorierna om vad det kunde tänkas vara är många, en del mer troliga än andra. Frågan har dock alltid varit; kommer människan att ta emot detta märke, vad och i vilken form det än kommer att gestalta sig i. Många säger ett bestämt nej på den frågan, men när det då verkligen gäller, hur kan du då vara så säker på det. Tänk om märket skulle vara något i stil med alla andra uppfinningar och "nymodigheter" vår värld upplevt blott under de senaste hundra åren. Många av oss vill leva ett bekvämt liv, kunna göra vad vi vill, åka dit vi vill, träffa dem vi vill etc. (Undertecknad utgör inget undantag) Det senaste året har vi inte kunnat göra det som vi varit vana vid och nu ser många fram emot att världen skall återgå til

Annorlunda

 En dikt av Nils Bolander När man ska till och dö blir allting annorlunda. En droppe ångest i leendet som en södergök i ett sommarlandskap. De lätta orden bli så tunga och tystnaden så besjälad, så full av ekon och outtalade önskningar. Huvudsak blir bisak, och man får ett ögonmärke bortom alla nära och kära: hemlandet. När man ska till att dö, kommer resfebern över en som en nordisk skymning och en iver att få trycka händer till tack och förlåt före avfärden. Luften ropar av avsked som vildsvalornas bevingade plog mot söder i glasklar oktober med en lockelse bortom allt förnuft.  När man ska till att dö blir allting annorlunda.