Fortsätt till huvudinnehåll

Kall, varm eller ljummen?

 " Jag känner dina gärningar: du är varken varm eller kall. Jag skulle önska att du vore antingen varm eller kall " ( Upp. 3: 15 )

Vi upplever för närvarande årets hitintills kallaste kväll, åtminstone på den ort där jag bor. Ingen speciell vinterkyla alls för att vara i detta månadsskifte. Ofta är det som kallast nu på året så inget ovanligt med det.

Men hur är det i våra hjärtan, är vi kalla, varma eller ljumt neutrala då det gäller Kristus, hans verk och kärleken till nådesyskonen? Detta inte sagt som en dom jämtemot någon, inte alls. Men om du är uppriktig, hur ofta är det någon som frågar dig; lever du? Underförstått handlar det om; hur är det med din andliga människa. Lever du nära Herren, har du det bra med honom eller tar dina vardagsbekymmer all tid i anspråk? 

Du kanske gärna lyssnar på andlig musik, gnolar med i lovsången och känner en frid i ditt inre. Måhända hör du  på en god predikan ibland, tycker att predikanten talar bra, han har mycket gott att säga, tänkvärda ting men allting är kanske inte helt realistiskt. Vi har ju blivit så förståndiga, så kloka, så präktiga. Vi känner inte oss som syndare längre, vi knogar på så gott vi kan, är trevliga jämtemot dem som är trevliga mot mig och Gud har blivit mer av en kompis för oss, än att vara en helig, rättvis domare.

Och den där väckelsen, som det talats om i så många år nu, visst kommer den att komma. För de andra, de behöver ju omvända sig, men jag då, inte har jag gjort några större synder värda att talas om. Inte är jag fullkomlig - men vem är väl det ?

Så kanske du tänker. Plötsligt uppenbarar sig mönstraren från Patmos, det trovärdiga vittnet, och inför Honom, vad skall du säga; att jag gjorde mitt bästa, jag var en hygglig prick och inte en mördare, omoralisk eller en ekonomisk brottsling.

" Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm".

Ja, han känner dina gärningar och ditt svenska lagom- hjärta. Antingen kall eller varm. Dessvärre är många av oss så ljumma, så tröga till att tro och så svåra att välja Jesus först. Inte med munnens bekännelse utan med efterföljelsen. Det är så mycket annat vi vill göra istället. Att bedja blir mest jobbigt, ett "tråkigt måste", när det är "öppet i anden", då kan det vara roligt att vara med, men någon kamp - Gud bevare oss för detta. Och att behöva stå upp för vår tro och lida för den, då betackar vi oss. Någon måtta måste det väl ändå vara. 

Nu vänder jag mig i första hand - inte till dig som är en sökare eller nyfiken på vad det är att vá en kristen - utan mer till dig och mig, vi som varit med länge, hur har vi det egentligen ställt med denne Jesus? Går vårt liv mest på rutin, vi vet hur man skall uppträda då vi umgås med andra kristna eller brinner vi för honom, söker hans ansikte och försöker vinna själar för himmelriket?

Kall, varm eller ljummen, inget populärt ämne att tala om. Men, lever du? Eller upplevs talet om korset, frälsningen och uppståndelsen bara tjat, det är säkert bra, men det angår inte mig så mycket. Jag har så mycket att göra, jag sköter mig så bra. Sköter du ditt så sköter jag mitt.

Ändå föredrar Herren den kalla framom den ljumme. Kan det finnas mera hopp för honom, att han förstår allvaret och omvänder sig? Det heter ju - trots allt - att det blir mer glädje i himlen när en syndare vänder om än nittionio som ingen rättfärdighet behöva. ( Luk. 15: 7 )

Skulle du som nås av denna hälsning få ett styng i ditt ljumma hjärta och omvända dig allt närmare Jesus Kristus, så vill jag vara den förste som gratulerar dig till ditt beslut. Ett beslut som inte endast gäller nu, utan har konsekvenser för evigheten. Ett liv tillsammans med Jesus. En brinnande själ, en segervinnare, en övervinnare, är det något du önskar att bli ? Bli mer och mer lik din Mästare. Må så ske i Jesu namn!

Är du kall eller varm, är du ljum eller stum, har sången nu tystnat där uti ditt rum? Och din vrå, bönevrå, där du kämpade så, är den tom nu, jag frågar dig då.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan ditt rike blev kartlagt

Innan ditt rike blev kartlagt  av Nils Ferlin Det var bara tokar och dårar som lyssnade till dig först. Det var slavar och skökor och ogärningsmän men då var ditt rike störst Det var bara enkla själar Och själar på undantag. Sen byggdes det tabernakel och kyrkor av alla de slag Och påvar kom det och präster som tvistade om vart ord Du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord Men tokar var det och dårar Som lyssnade till dig först. Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst. En dikt som verkligen förklarar kristendomens begynnelse och tidiga utveckling. Jag vet inte om Ferlin hade någon personlig tro på Jesus Kristus, men beskriva hur det började och hur det blev, det kunde han.

Tag inte vilddjurets märke av bekvämlighet

 "Här gäller det för de heliga att ha ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus" (Upp.14:12) De flesta - även de som inte kan så mycket ur bibeln eller har någon gudstro att tala om - har hört talas om märket i handen och på pannan. Teorierna om vad det kunde tänkas vara är många, en del mer troliga än andra. Frågan har dock alltid varit; kommer människan att ta emot detta märke, vad och i vilken form det än kommer att gestalta sig i. Många säger ett bestämt nej på den frågan, men när det då verkligen gäller, hur kan du då vara så säker på det. Tänk om märket skulle vara något i stil med alla andra uppfinningar och "nymodigheter" vår värld upplevt blott under de senaste hundra åren. Många av oss vill leva ett bekvämt liv, kunna göra vad vi vill, åka dit vi vill, träffa dem vi vill etc. (Undertecknad utgör inget undantag) Det senaste året har vi inte kunnat göra det som vi varit vana vid och nu ser många fram emot att världen skall återgå til

Annorlunda

 En dikt av Nils Bolander När man ska till och dö blir allting annorlunda. En droppe ångest i leendet som en södergök i ett sommarlandskap. De lätta orden bli så tunga och tystnaden så besjälad, så full av ekon och outtalade önskningar. Huvudsak blir bisak, och man får ett ögonmärke bortom alla nära och kära: hemlandet. När man ska till att dö, kommer resfebern över en som en nordisk skymning och en iver att få trycka händer till tack och förlåt före avfärden. Luften ropar av avsked som vildsvalornas bevingade plog mot söder i glasklar oktober med en lockelse bortom allt förnuft.  När man ska till att dö blir allting annorlunda.