Johannes i öknen

 Såhär i "andliga ökentider" får jag överlämna en betraktelse som Lewi Pethrus skrev som dagens andakt.

" Johannes var prästson och egentligen skulle han ha fortsatt sin fars ämbete i templet. Han kunde ha gått upp i templet och sagt: Jag är präst enligt lagen och jag gör anspråk på att här få predika det Guds Ord jag fått.. -Men det gjorde han inte. Han avstod från sin ställning såsom präst, sin prästdräkt, sina prästceremonier och prästprivilegier och kom som den ensamme, utstötte ökenpredikanten och trodde uteslutande på kraften i det ord, som Gud gett honom. Han såg, att prästerna med alla ceremonier inte kunde lyfta folket. Och det hände den gången som det alltid hänt; när Gud kom med väckelse, så kom den inte från det håll man väntat. Och det har alltid varit till anstöt för de stora religiösa institutionerna att Gud inte bundit sig till dem.

Varför har han inte varit det, varför har han inte alltid talat genom den officiella kristendomen? Jo, därför att man inte stillat sig för Gud, inte velat bryta med tidsandan. - Gud har ofta fått göra som han gjorde med Eli. Eli var representant för den officiella religionen på sin tid, men han var blind och döv inte blott lekamligt utan även andligen. Då talade Gud till Samuel. Den lille Samuel som inte förstod sig på när Gud talade och som saknade all andlig träning och erfarenhet, fick bli Guds profet, då Eli, som tyckte sig vara rättfärdig, ändå tolererade synd hos andra.

Så var också förhållandet på Johannes tid. Tänk att Gud gick förbi hela det stora gudstjänstmaskineriet i Jerusalem och kom ut till öknen till en ensam yngling.! Min broder och syster, när du söker efter det verkligt levande gudsordet, så sök det aldrig i något stort, aldrig i det pompösa och det som är erkänt i denna världen. Så fort en andlig verksamhet tar emot erkännande från denna världen, är den dömd. Då är det i allmänhet slut på Guds budskap. Då tar Gud någon, som gått ut i öknen och sänder sitt budskap genom den människan. Så har det gått ned igenom tiderna.

Låt oss lägga på hjärtat, mina vänner, att skall vi vara redskap åt Gud, skall vi gå ut från denna världen och aldrig på något sätt söka dess ynnest. Vi måste leva liksom i en öken för oss själva. Så ond är denna värld. Så måste vi ha det om vi ska undgå att ta skada  av det onda inflytande, som florerar omkring oss"

Minst lika aktuellt i våra dagar, i den öken många av oss nu genomlider. Vi ber; Kyrieleis, kom oss åter till mötes, vi behöver dig!

Tro, när det mörknar på färden, Solen ej slocknat har! Blott några timmar, och sedan Strålar en morgon klar.

Tro, när dig världen förföljer! Med dig i ugnen het Vandrar en "gudason" härlig, prövade själ, det vet!

Tro under allt som dig möter, Snart du ju hemma är! Då skall i åskådning bytas Det som du trodde här.