" Och han kunde inte där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem. Och han förundrade sig över deras otro " ( Mark. 6: 5-6 )
Vår käre Herre befann sig nu i sin fädernestad, sin fädernebygd och möttes av skepsis, ifrågasättande och misstro av de människor som kom i hans väg. Det ryktades kring borden i hemmen; Är inte det där Josefs son, vad är det för lurt han egentligen håller på med, äh, försök inte att på något sätt komma upp dig, va, du är inte ett dyft bättre än oss andra. Denna otrospredikan som fanns då lever i minst lika hög grad kvar bland oss människor idag om än under delvis andra kulturformer.
Många av oss drömmer om att bli något stort, berömd, ärad och för framtiden ihågkommen i historieböckerna för sin välförtjänta bragd. Inom vilket område kan göra detsamma. Min duktighet, min styrka och vad jag åstadkommit i världen förtjänas att lyftas fram för de efterlevande. Dessvärre ser inte verkligheten ut så för de flesta av oss. Vi når inte fram hela vägen. Ger vi inte upp själva, någonstans på vägen så kommer det andra händelser, motgångar som sätter käppar i hjulen eller så trycks vi ned av dem som ihärdigt ropa; Vi vet alltnog vem du är, vad du har gjort, din bakgrund osv Tro inte för ett ögonblick att du skall kunna bli något...
" Och han kunde inte där göra någon kraftgärning, och han förundrade sig över deras otro."
Dessa rop skallade då, människor emellan, denna jantelagens bokstavliga försvarare, du skall inte tro att du är något. Samma rop fortsätter att med oförminskad styrka råda över många människor, tro inte för ett ögonblick att du är något. Fortsätt du ditt stilla liv, mig skall du inte lyckas övertyga om något annat.
Hur ställde sig Jesus till dessa ting. Räknade han med att de skulle förstå vem han verkligen var. Knappast. Stunden var inte kommen för detta än. Han vandrade vidare. Och verkade.
Bland de enkla - ofta på landsbygden bosatta - många gånger utstötta människospillror mottogs han med glädje och förväntan. De trodde och därför kunde han utföra tecken och mirakel. Guds ord manifesterades med kraft.
Nere i Jerusalem rådde ett helt annat klimat. Till templet, denna religionens högborg, vallfärdade tusentals människor för att tillbedja. Det andliga prästerskapet, ledarna, dem hade Jesus som bekant mest problem med. Inför dem framstod han mest som en bråkstake, en pratmakare som uppviglade folket mot dem, deras ledarpositioner, och kunde bli en farlig ledare för motståndsrörelsen ifall den skulle aktiveras allt starkare.
"Och han kunde inte där göra någon kraftgärning, och han förundrade sig över deras otro."
Idag behöver vi kvinnor och män vilka är fyllda med tro och helig ande. Vill och vågar du bli något i Guds rike? Som vandringsprästen David Petander sade: " Gud behöver inga kyrkor, Gud behöver inga bönehus, Gud behöver inga präster, Gud behöver inga predikanter men han behöver människor fyllda av sin Ande". Den märkliga vägen i Guds rike när det gäller att positionera sig går tvärtemot vad allt annat säger. Den av er som vill bli störst han vare de andras tjänare.
Kommentarer
Skicka en kommentar