Gå med Gud kan bli ett riktigt äventyr

 Vi använder ibland uttrycket att "gå med Gud". Detta markerar att det ofta handlar om något, vilket ligger utanför det alldagliga, det ordinära. Det är händelser av icke vanligt slag, inte ovanligt med övernaturliga inslag och där vi ser Guds tydliga ledning och ingripande i särskilda situationer. Något jag tror att många av oss innerst inne längtar efter, men ser det så sällan ske i sitt eget liv. Ofta kostar överlåtelsen och då backar många av oss lite till mans, tråkigt nog.

 Jag läste idag om ett riktigt mandomsprov för en nyfrälst man. Det var som att läsa en pojkbok fylld av spänning och dramatik, men den innehöll också ett budskap om Guds trofasta ledning i stormen, hur han bevarar då det ser som allra mörkast ut. Verkligheten överträffar sagan - heter det visst - och att Herren i vissa fall prövar vilka som är dugliga till att arbeta för honom, soldater i hans armé ger denna berättelse klart vittne om.

Sven Lidman hade varit frälst i två och ett halvt år och sökte innerligt efter att komma i tjänst för Gud. Han bad och sökte Gud dag efter dag, natt efter natt och längtade hängivet, intensivt efter att få kallelseordern. En dag under senhösten 1919 damp ett brev ned i hans brevinkast. Han kände på en gång att nu var det dags - uppdraget väntade. En gammal vän till honom befann sig för närvarande i den finländska skärgården, i en fiskeby utanför Hangö. Där höll han på med att färdigställa ett historiskt bokverk och bad Sven om hjälp att resa över för att bistå honom med - både praktiska och andliga -  råd. I den då nästan nybildade staten Finland var det politiskt oroligt och vännen till Sven var inte i så god vigör. Om han skulle avlida ville han att Lidman skulle fullborda hans arbete. Därav orsaken till resan. 

En fiskare från Hangö skärgård hade fått licens att hämta över en större mängd fisk till Stockholm och hade plats för en passagerare i sin lilla motorbåt på hemresan. Sextio timmar till sjöss i en liten motorbåt under senhösten lockade verkligen inte. Det kunde ju storma riktigt ordentligt så här års. Han visste inte vad han skulle komma att vara med om. Ändå åkte han dit. På Herrens befallning. 

Hos vännen fick han bo i en gammal stuga. En kväll regnade det för fullt. Medan Sven stod och borstade tänderna knakade det till och taket ovanför honom gav vika. Regnvattnet sköljde över honom men han tröstade sig med att Paulus, han var nog med om det som var sjufallt värre. 

Efter några veckor var uppdraget hos vännen slutfört och Sven skulle ta sig tillbaka hem. Det var nu riktigt ruskigt höstväder där alla som kunde höll sig inomhus. Lidman var viss om att nya uppdrag väntade honom hemma i Stockholm, det gällde blott att ta sig dit, vilket inte var så fördelaktigt med tanke på rådande väderlek. Man väntade storm. Det fanns dock en fiskleverans till som skulle till Stockholm. En tremannabesättning - ivrigt övertalad av Lidman - beslöt sig för att komma iväg, åtminstone till Åland. Där sammanstrålade de med en erfaren fiskarveteran som gick under smeknamnet Pargas. En man med dignitet och värdighet. Han hade en något större båt, ett par stycken förresten. Med sin gedigna erfarenhet avrådde han all färd över det nu kraftfullt stormande Ålands hav. Hur mycket än Lidman försökte övertala honom och framhålla att detta var en missionsresa där Gud var kapten på skutan rubbades inte Pargas övertygelse. 

Kölden var i antågande och Lidman ville inte bli strandsatt på Åland hela vintern. Fryser det på så är det näst intill omöjligt att komma iväg med fiskfångsten. Plötsligt ändras stämningen och Pargas besluter sig för att i alla fall åka över trots rådande storm. Något hos Sven hade övertalat honom och tremannabesättningen  blev fyra. Sex män skulle således trotsa vädrets makter, där en av dessa hade en fast orubblig tro på att Gud skulle föra dem i hamn. 

Det var en storm som hette duga. De meterhöga vågorna slog emot båten som navigerade på havets våg. Det var som att åka berg och dalbana i mörkret, på vattnet, i stormen. Inte nog med det. Minor från första världskriget låg utspridda i vattnet lite varstans. På ditresan till Finland hade Sven sett dem och det smällde till rejält då de mötte havets klippor. Att åka på en sådan innebar fullständig katastrof. En av besättningsmännen hade också fått sin egen fiskebåt förstörd genom att segla på ett undervattensgrund - för inte så länge sedan. Av den båten blev det inte mycket kvar av. 

Sven låg i sin koj och försökte sova. Tankarna och ångesten kom över honom, vad var det egentligen han hade utsatt sina färdkamrater för? Kommer vi att överleva stormen? Kanske det istället är Herrens vilja att de förgås ute i havet. Hela hans liv hade varit ett misslyckande - tyckte han då - det bästa skulle kanske vara att de skulle förgås, fanns det överhuvudtaget så mycket som väntade, ifall att de skulle nå land? En av besättningsmännen kom in till honom genomfrusen och totalt uppgiven. "Det är totalt omöjligt att styra den här båten och upptäcka några minor - det får gå på Guds försyn". Ett oväder utan dess like, något vi knappt ens kan föreställa oss. Sven låg och bad till sin Gud.

Sedan minns Sven inget mer. Han vaknar och känner sig utvilad, lugn och harmonisk. En av besättningsmännen kommer in i kajutan och frågar mycket förvånat; Kunde du sova ? Sven frågar: "Var är vi någonstans nu?" " I Stockholms skärgård". De hade kommit in i  skärgården dit stormen inte nådde dem på samma sätt längre. Gud hade bevarat dem. 

Den gamla sjöbjörnen Pargas var både överraskad och imponerad av Sven Lidman och hans tro. Ingen av besättningen var bekännande kristna men nu, efter detta var det öppet för att läsa bibeln och att bedja tillsammans och Sven delgav dem sitt frälsningsvittnesbörd.

Den som tror att ett liv tillsammans med Gud och Jesus Kristus är tråkigt, han har inte förstått vad ett liv tillsammans med Gud är. Nu är väl ovannämnda sanna berättelse väl äventyrlig för de flesta, men vilken tro, vilken övertygelse och vilket mod! Är inte detta att verkligen leva i trons vila?

Att segla in i den lugna hamnen efter avslutad livsseglats - när alla stormar lagt sig - visst blir det härligt och gott. Än är vi kvar härnere och får strida trons goda kamp. Ge inte upp! Han är med dig i storm, oväder och farsoter. Kunde Han föra dessa sex män i minerat vatten till den lugna hamnen så glömmer Han inte heller dig!

Livets stormar ej rasa där. Korset tynger ej mer som här. Ingen oro mitt hjärta tär Hemma i fridens land.