Fotbollsmatch eller väckelsemöte?

 En måhända märklig rubrik i dessa dagar, då vi varken kan bevista fotboll eller väckelsemöte. Själv har jag aldrig varit på någon fotbollsmatch och de gånger jag sett dylikt på tv är lätt räknade. Trots det finns ett bildspråk att lyfta fram. Förväntan på vad som skall hända.

För den som går på fotboll väntar en stund av spänning, vad kommer att ske under matchen? Vem vinner? Hur många mål blir det? Hur kommer stämningen att vara under spelet? Delaktigheten hos publiken är stundtals livaktig då vissa av åskådarna hängivet styr spelet från sin läktarposition. De vet ofta hur olika spelare skall göra i dess olika situationer och reagerar med avsky då detta ej sker.

I väckelsemötet, när Anden är å färde, finns förväntan. Vad kommer att ske ikväll? Är det rent av någon som kommer att bli frälst eller andedöpt? Kommer vi att se helbrägdagörelseunder mitt ibland oss? Kommer Herren själv att tala till oss genom någon profetia eller får vi någon aha-upplevelse under det att ordet predikas?

Förväntan, har vi det? Eller tänker vi endast på hur mörkt det är i världen, hur hopplös framtiden ser ut och går in under någon slags "depressionens slöja"? Vågar vi tro Gud om under? Förväntar vi oss att vara ledda av honom? Hur fungerar vår gudsrelation där vi inte längre kan åka runt på härliga konferenser och samlas i större mängd som vi gjort under så många år?  Känner vi oss delaktiga och bär vi upp de som medverkar eller förväntar vi oss mest en stund där vi själva blir underhållna?  De som agerar uppe på plattformen får sköta allt så gott de kan. Det är ju ändå mest deras jobb och inget annat. Eller är kristendomen mer än detta? Frågorna är många. Svaret är som så ofta-Jesus Kristus.

Vi kan ju samlas i hemmen några nådessyskon. Uppmuntra och bygga upp varandra, bedja, lovsjunga och predika tro. Bjuda med någon som inte är avgjord för Kristus att vara med. Visst kan vi uppbygga oss via digitala sändningar, men att vi samlas några hos varandra tror jag behövs för att elden på altaret inte skall slockna. I den lilla gruppen kan nådegåvorna blomma ut. Den ene har ett ord, den andre en lovsång, den tredje ett tungotal, den fjärde en uttydning och den femte tjänar praktiskt i köket. 

Pionjärandan och hängivenheten som fört elden vidare, var finns den någonstans nu? Den eld som vi så väl är beroende av, brinner den i våra hjärtan eller har vi hissat flagg och kapitulerat inför mörkrets furstar, blivit laglydiga medborgare som isolerar sig från omvärlden? Distanserar vi oss från varandra i den grad att vi inte förmår dra ut mot fienden i samlad tropp längre? 

Har vi inte någon förväntan längre, utan låter oss besegras av tidsandan, rädsla eller uppgivenhet. Nu i de yttersta dagarna behöver vi varandra, En stridande, segrande församling, vilket motgift skulle den inte vara jämtemot alla de krafter som vill ödelägga och förstöra. En upprättad församling behöver inte akademiskt utbildade pastorer med goda högskolepoäng, vältalare och förtroende mätt med världens ögon för att på något sätt vara värdiga uppgiften. 

Guds församling behöver kvinnor och män som vågar ge sina liv åt Herren Jesus Kristus, fyllda med tro och helig ande som står fast då det blåser kallt runtomkring dem, som vågar vandra sin egen väg framåt, uppåt och hemåt! Låt oss inte vänta på att kyrkorna skall öppna upp sina portar, utan låt oss istället fortsätta kampen i det lilla. Kanske du skall sammankalla några stycken till bönemöte? Medan vi väntar Hans ankomst i skyn verkar vi och medan vi verkar väntar vi.

Se, Herren med oss går och segerkraft består När vi till verket går och helt för Honom står. Nu Jesus trogen bliv som gav sitt dyra liv I blodig död på korsets trä. All ära Honom giv!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ny bok: De svarade JA på kallelsen

Två viktiga ord !

En dikt