Vad som först såg ut att vara en brottsplats, där en vuxen man hölls inlåst mot sin vilja av sin strängt kontrollerade mor, visade sig vara ett ytterst tragiskt familjedrama, vars händelser i det förgångna format och skadat lägenhetens invånare, en äldre kvinna och hennes nu, nästan i medelåldern komna son. Jag talar nu om den sorgsamma tragedin som, åtminstone delvis, offentliggjorts i självpösiga, egenrättfärdiga och antiempatiska "djävulsblaskor". Mor och son i en Stockholmsförort adventstid 2020.
Om det hade varit en teaterföreställning eller TV-pjäs, redan då skulle tragiken varit förödande nog- hur mycket mer då detta skett i verkligheten delvis under öppen ridå. Nu har jag inte träffat offren i dramat eller på något sett varit ögonvittne till vad som eventuellt har skett eller inte. Allt jag sett och hört är andrahandsuppgifter. Nog om det.
Föga förvånande skriver människor i skydd av anonymiteten sina tankar om vad de tror har skett. En redan förstörd familj, vars rykte säkerligen inte var så bra, blir nu fullständigt pulveriserade av okända människors kanoner som skjuter skarpt emot dem. Den eventuella misstro mot samhället och dess representanter i egenskap av myndigheter, förstärks den nu eller blir man tvungen att kapitulera under uppgivandets flagg? M a o, hur kommer det att gå för dem? I vilken utsträckning kan de leva vidare och får de sådan hjälp som ger resultat? Det vet vi inte än.
Något som verkar vara gemensamt för majoriteten av de som i mer eller mindre mån engagerat sig, är att man vill ha en syndabock att skylla på. Orden skräds inte då man självutdömer situationen. Än är det mamman som får utstå grova anklagelser för vanvård, egoism eller inte ha gjort något åt sitt liv, än är det sonen som förnedras allt ifrån att vara en hemmasittare som fastnat vid datorn ,till att utpekas i det närmaste som ett viljelöst kolli, än är det systern som larmade som är skurken i dramat- en hämndlysten kvinna med en bror som favoriserades framom henne, än är det myndigheterna eller socialen som angrips för att inte ha gripit in i tid och gjort sitt jobb eller så är det skolans fel, en skola där pojken blev retad och lärare jämte elever valde att blunda och se bort istället för att ingripa och hjälpa till. Såhär i efterhand saknas inte experterna- var så säker.
Hur kommer livet att bli för dem? Den mardröm de levde i innan det uppdagades, är den slut nu eller har de kommit in i ett ännu värre tillstånd där allmänheten menar sig ha rätt att oinbjudna tränga sig in i deras privatliv och skoningslöst frossa sig i deras misslyckanden? Allt medan man slår sig för bröstet av självgodhet i det forna folkhemmet. Hur går det för sonen, kommer han att kunna assimilera sig till den värld han tvingas leva i. Studera, få något arbete, är det endast utopi, ett ouppnåeligt ideal eller kan man tänka sig barmhärtighetens väg, det återstår att se.
Många människor menar sig leva i ett inre fängelse, i regel ändå långt ifrån den verklighet jag efter min ringa förmåga här ovan försökt förklara. Att hitta rätt nyckel är inte alltid lätt. Den världsbild som formas i hemmet präglar ofta livet mer än vad man tror. Det finns så många vägar att välja. Många är färgade av negativa erfarenheter från sin skoltid med spår som följer med livet ut. Ibland är världen så kolossalt orättvis. Medan den ene föds med silverskeden i mun, det öppnas fruktbärande dörrar och de verkar leva ett harmoniskt, framgångsrikt, bekymmersfritt liv tillsammans med andra människor, kantas den andres liv av idel sorg, ensamhet, fattigdom, sjukdomar och motgångar, allt medan vi undrar; Gud, var finns du i allt detta mörker? Livet är inte rättvist men Gud är god heter det visst också.
Det finns mycket som vi aldrig kommer att förstå, kanske blir det uppenbarat i hemmet därovan i en avlägsen framtid. Trots allt väljer jag att tro på en allseende, rättvis och kärleksfull Gud, som kommer att döma världen. Paulus skriver ju om att vi ska vara med och döma, inte endast människor, utan även änglar. Jag säger som Frank Mangs skriver i sin bok "Högst personligt" -Om jag har något att säga till om på den dagen skall jag be att få anhålla om semester!
Kommentarer
Skicka en kommentar