För många år sedan hörde jag följande "story". Skall berätta så långt som jag minns. I Indien bodde det en man, en stins,som höll till i någon form av banvaktsstuga. Hans uppgift bestod i att då tåget kom växla in tåget på rätt spår. Huvudspåret fortsatte över en djup vattenfylld ravin till andra sidan, över dalen så att säga. Det andra spåret var ett litet stickspår där tåget nätt och jämt kunde parkera. Nu hände det en dag då han gick ut för att växla, att han såg sin ende lille pojke sitta och leka på huvudspåret ett stycke längre bort. Han ropar med full hals, men pojken hör honom inte- kanske är han helt upptagen i lekens värld-. Samtidigt hör han tåget närma sig i full hastighet. Han vet att den här tiden är tåget överfyllt av människor på väg hem från sitt arbete. Stinsen ställs inför ett snabbt ödesdigert val. Hur skall han göra? Skall han växla in tåget på huvudspåret med risk att pojken blir överkörd eller skall han istället koppla in tåget på stickspåret med följd att hela tåget åker ner i ravinen och mängder av människor dör? Med stor sorg i hjärtat greppar han växeln och växlar in tåget på huvudspåret. Sekunderna senare ser han det käraste han har bli överkörd.
Är inte detta en bild på hur Gud offrade det dyrbaraste Han hade, för att du och jag skulle nå över till den andra stranden? (Joh3.16).
Kommentarer
Skicka en kommentar